Hela natten har ett kallt Decemberregn strilat över hus och gränder. Vad är det som låter?
Jo det är himlen som gråter.
Vad är det som händer och har Jullan kommit fram till Shanghai ordentligt? Har hon blivit kidnappad och bortförd av en Kamelkaravan?
Nej just ja, det är kanske mer i Arabien de sysslar med sådant, men hur ska man veta när oron härjar?
Då plingar det till och så kommer en bild från Kina: Ungen sitter i godan ro och äter lunch med sina arbetskamrater som den naturligaste saken i hela Världen.
Förstår hur du känner. Jag har yngsta sonen David i Shanghai. Han studerar på universitet och blir kvar till nästa sommar. Jag och min fru planerar därför att hälsa på honom i april. Tur att det finns både Facebook och Whatsapp.
Ja fy vad oroligt det är att ha vuxna barn:-), men så roligt också, det bästa! Förstår exakt din känsla när det plingade till och då har man rätt att sova för det kan man ju inte innan, vad som helst kan ha hänt. Undrar om ens egna föräldrar var så här oroliga? Fast vi for ju inte runt hela världen då, i alla fall inte jag. Och svårt är det att tänka förnuftigt, vad som helst kan ju hända i ”lugna” Sverige också.
Mina föräldrar blev mest förbannade när jag drog till Sao Paolo 1973. Blev dessutom av med arvet till andras kanske glädje. Därför lever jag i missären på söder. Tillhör den fattiga delen av familjen Höglön.
Kära Monica och Christer Höglund. Ja själv liftade jag varje sommar från 16-årsålder, runt Europa och ända ned till Nordafrika. Jag tror inte mina föräldrar riktigt begrep vilka faror jag utsatte mig för. Nu färdas de små liven med flyg och tåg. Men alla flygplan kan störta, tåg spåra ur och även om statistiken enstydigt säger att det är mycket farligare att stå hemma i badrummet och borsta tänderna, man kan ju ramla och slå sig, så är man, jag, orolig.
Och till dig Christer vill jag bara säga: Om du fortsätter den där låtsasproletärstilen kommer jag att berätta för mina blogläsare vad du har för månadslön. Nu blev du allt bra skraj, va?!
Ligger lågt ett tag. //chö