”Kalle, som har ett välvårdat yttre, ler stort med en mun som ändå inte ser glad ut. Ögonen är iskalla.”
”Huvudpersonen flackar med blicken och biter sig i läppen.”
Det är sådana detaljer, det som inte hörs men som syns i bilden, som Syntolkaren berättar i mina trådlösa lurar. Det gör att jag som inte ser ändå får en riktig förståelse av Filmen.
Detta ska inte förväxlas med Teckentolkning. Sådan är till för de som ser men inte hör. På båda sidorna av scenen står några och berättar på Teckenspråk vad som sägs och hörs.
När vi ser/hör Anna Odells ”Återträffen” har jag ett par sådana där lurar och det är en massa saker, sådant som inte framgår av enbart dialogen, som blir tydliga för mig.
Syntolkning är hur bra som helst men filmen är hemsk, alltså hemskt bra.
Anna Odell dissekerar med djävulsk precision hur hennes klasskamrater betedde sig under alla år från klass 1-9.
Jag är glad över att inte ha gått i samma klass som Anna Odell. Inte för att jag var en mobbare men jag gjorde heller inte mycket för att lysa upp tillvaron för de som var tysta och alltid höll sig på sin kant.
Filmen fick mig att fundera över maktpositionerna i min grundskoleklass. Vilka var de uttalade och i vissa fall informella ledarna. Grupper och kotterier och de som aldrig riktigt räknades. Det var, om man ser det på det viset, säkert stenhårt.
”Återträffen” är en väldigt bra ”Feel Bad”-film.
Syntolkning, det är toppen!
Jag har inte sett filmen Återträffen och vet inte heller om jag kommer att se den. Jag har lite svårt för det här med att älta sin barndom. Men det här med syntolkning verkar ju kalas!
Hej från Leo.