Drar en ståfika med Urban hos Christer innan han följer mig till Y-bussen. Han lyssnar en aning klentroget på min berättelse om pistolskyttet.
”En gång” säger han ”fick jag ett fallskärmshopp i present men jag hämtade aldrig ut det.”
”Fattar” säger jag och tar en klunk av det goda kaffet. ”För mig är det en mycket större utmaning att hitta ett korvpaket med bra datum på ICA.”
Damen bakom mig på bussen är pratsjuk. Men rar.
”Säg till mig om jag pratar för mycket” och när jag ska lyssna på DN håller hon snattran.
En stund senare är vi i full gång. Hon älskar också Ljudböcker och vi pratar om olika röster, inläsare. Det är ju så att man älskar en del och får kräksjuka av andra. Det är väldigt personligt.
”Du har en fin röst” säger hon.
”Jag har alltid tyckt att den låter så bögig” säger jag ”missförstå mig rätt, några av mina bästa vänner är och har varit bögar men du förstår vad jag menar, mesig liksom.”
Hon trycker sitt huvud mellan sätena så att ingen ska höra:
”Min son är bög men han låter inte som en fjolla.”
Ok, där fick jag så jag teg. Fast vi pratar vidare: Böcker, politik och sedan om det där svåra med att acceptera livet som det är. Resan går fort.
Den här Novemberdagen är ingen vanlig Novemberdag. Det är högt i tak, luften är knaprig och för första gången på den här sidan sommaren trampar jag igenom den frasiga ytan på en frusen vattenpöl.
Det är tyst ute, en stor tystnad som om man tömt en Katedral på folk.
När jag kommer till korsningen vid g:a Konsum hör jag Vannberg, kyrkokörens främste solist, sjunga några takter ur en aria. Han garvar från sin gräsmatta när jag med händer och käpp höjda i luften dansar förbi hans tomt.
Går förbi skolan och barnen som har rast ropar och hejar.
Sedan blir det tyst igen och det enda som hörs är en ensam melankolisk fågel nere från strandängarna vid sjön. Det låter som om det sista planet gått och den sitter ensam i avgångshallen med väskan i knäet. Det var väl något fel med biljetten.
Den där fågeln får väl spotta i klorna och göra en Charles Lindberg, en ensamflygning dit de andra flög.
Nu gäller det bara att hitta på något att äta till dess att H och Greven anländer om aftonen. Jag vet ju, sedan Grevens förra besök, att här finns spagetti och den, som han sa med mörk röst:
”Är så brun av hälsosamma fibrer att den är närmast hälsovådlig.”
Innan det är dags att kalla den här dagen för en förbrukad dag och dra på nattmössan måste jag också försöka ordna biljetter åt Susanne och jag så vi kan gå på söndagens konsert med ”Black Star Riders”.
Tack Täppas, tack för att jag får läsa din fina blogg.
du gubben, min granne som har ett ställe nära Jättendal undrar när du har Ring P1 nästa gång. Han älskar din röst sa han igår, kanske för att den är bögig. Där trampade även jag i klaveret.
Ha en skön helg, allt skönt behöver ju inte vara sex./CHö.
Bäste Cykelfantasts granne!
Nästa gång min röst hörs i radions ”Ring P1” är nästnästa vecka alltså v 47
Apropå din röst, Täppas… Kanske hade jag klarat magnetkameran i mer än 2 minuter den 5 november om jag haft Ring P1 och din röst i lurarna. Istället hade jag sjuksystrar som sa nej då jag bad om att få komma ut ur det trånga röret för ett ögonblick så jag kunde få en halstablett, och slippa muntorrheten som paniken framkallade hos den kraftigt klaustrofobiske person jag är.
Jag visste att jag har cellskräck. Men, den dan fick jag veta att den är svårare än jag trott.
Jag tror faktiskt din röst gett mej en känsla av att inte vara ensam… Utan vara i sällskap av en gammal vän. Kram
ja och då kanske den där klaustrofobiska stunden går lite bättre.