”P1-Morgons” Anna Hernek och artisten Ola Salo har trängt sig ned i min säng. Det är trångt men det funkar.
Annas röst är tjock och en aning hes. Det är inte av förtrytelse utan snarare någon typ av mogen upphetsning.
Ola maler på om sig och sitt. Jag försöker säga något men de nonchalerar mig fullständigt. Han är kolugn och självsäker. Han låter som om han vet att han kommer att få säga allt han vill och om han skulle få slut på ord kommer hon att be honom om fler.
Kvinnor, somliga, har för sed att hjälpa män med den saken. Ola Salo låter snart alldeles oljig av självdyrkan men hon låter honom hållas.
Vaknar. Jag hade förstås somnat med Radion i örat. De ligger inte i min säng och det är skönt för då kan jag sträcka ut mig och fundera över hur det är i den vakna verkligheten.
Min väninna sa, när vi lunchade härom dagen, att nästan alla män är urtråkiga. Hon hävdade att 98% av alla män endast pratar om sig själva.
De berättar vad de gjort och vad de kommer att göra. De säger att de tänkt på både det ena och det andra och de tvekar inte att frikostigt dela med sig om hur de känner sig, har känt sig och kanske kommer att känna sig.
Män är så hopplösa att Pyramiderna i jämförelse inte är mer än några Friggebodar och jag hoppas innerligt, för jag tänker förstås på mig själv, att jag tillhör de där 2% av männen som kan överväga något annat än sig själva.
Trams! Om vi män har något att säga så ska vi väl säga det, och ni kvinnor; Ut med språket bara!