Det här livet kan inte vara så gräsligt. Ena dagen vandrar jag ej längs en knastrande grusväg, förbi en skog som sluter sig inför vintern och hus där man tagit in trädgårdsmöblerna. Nästa dag är jag på en bultande, vansinnig och fantastisk rockkonsert med Susanne.
”Sångaren har bar överkropp” gastar hon genom larmet men trots stöket hör jag att om samma mening yttrades av en man, om en kvinna, på det sätt hon säger det, skulle den mannen hamna bakom galler.
”Airbourne” har flera likheter med AC/DC. De kommer från Australien, har samma bergtunga gung och låter som om de flaskmatats redan från vaggan av Angus Young.
Det tar inte många sekunder innan vi är en del av en lycklig röra. Vi gungar, hoppar och jag har inte svettats så mycket sedan jag tränade med PT-Peter.
Marshallstackarna är höga som trevåningshus och när sångaren gastar en massa goja, och det till ett oerhört sväng, enas vi om att detta är, precis i vårt upplevda ögonblick, precis rätt intellektuell nivå.
Det måste ha varit så här de i urtiden rockade i grottan.
>