”Det var en fin promenad” säger jag när jag kommer innanför dörren och sparkar av mig kängorna.
Greven brister ut i ett bullrande överseende skratt. Han skrattar så han knappt kan stå upprätt. Tårarna trillar. Han har verkligen roligt.
Jag hade just sagt att jag haft en fin promenad och det var det löjligaste han hört. Fin promenad! Ja jösses jävlar.
Vi har här en generationsklyfta djup som Grand Canyon men gärna för mig. Jag bjuder På att vara den patetiska gubben.
Klyftan är inte djupare än att han en stund senare nickar godkännande när jag spelar ”The Byrds” och ”The Doors” plus ”Airbourne” som jag ska lyssna på ikväll på Tyrol med Susanne.
Det har varit några väldigt fina dagar i Jättendal. Greven och jag. Han är med sina polare och jag tar mina promenader. På dagarna babyblå himmel, lågt stående sol som nästan värmer och en luft som är klar och syrlig. Mot eftermiddagarna rinner solen ut och drar en mantel av dis över dalen.
Hur kan jag, som inte ser något veta det? Några djupintervjuer med grannar och en gnutta fantasi målar upp mina bilder.
Hör på radion att Lou Reed lagt gitarren på hyllan och eftersnacket är i full gång.
Gunnar Bolin berättar om när han satt i pojkrummet som 16-åring och spisade ”Transformer”, skivan ”Transformer” där Reed klev in i glamrocken. Jag fnyser, ungefär som Greven betraktar mitt promenerande, åt Bolins beskrivning. Själva hade jag och mina kompisar vid den tiden lämnat våra pojkrum, bodde i tillfälliga kvartar och spelade dubbelskivan med ”The Velvet Underground”, den vita med en banan, den som Andy Warhol formgivit, fram och baklänges. Även om vi mest höll oss i Bollnäs, på folkhögskolans konstlinje, låg Warhols ”The Factory” ett stenkast bort.
Vem äger sorgen? Det kan ingen svara på men en sak är klar och det är att man kan förlora allt utom sina minnen (om man inte har sådan osis att man går och får Alzheimer förstås)
Sitter på Y-bussen igen, på väg mot Stockholm, medan solen bligar försynt därute. Jag nynnar på den ljuvligt vackra ”The Velvet Underground”-låten ”Pale Blue Eyes” och känner mig sorgligt upprymd.