LAGOM KUL

Tidig Söndagmorgon, med Sommartid i kroppen, tar jag en Taxi till Cityterminalen med avsikt att kliva på Y-bussen mot Jättendal.

En butter chaufför leder mig genom den glest befolkade byggnaden och lämnar mig hastigt i en dånande tom avgångshall. Det känns inget vidare. Här borde vara mer folk. Minuterna går och jag börjar förstå att något är fel. Snart går den satans bussen, men varifrån, vilken Gate?

Hör rulltrappan långt därborta, känner doften av kaffe och hör några glesa röster, långt bort.

Jag börjar leta med käppen. Stressad fastnar jag i bänkar och pelare. Hittar ingen att tala med. Helvete, jag skulle vilja sitta på den där bussen och inte irra omkring här som en blind gammal gubbe.

Det här är inte kul.

Så kommer en man. Han måste vara utsänd av Gud eller någon annan högre instans. Det visar sig, sedan han satt sig in i läget att jag är på helt fel ställe och dessutom vid en kritisk tidpunkt. Vi åker ned ett våningsplan. Jag svettas medan mannen är trygg som en skafferigammal Kardemummaskorpa. I exakt rätt ögonblick kommer vi fram. Jag kysser mannens hälar och prisar det faktum att han vandrar bland oss vilsegångna.

Nu sitter jag på bussen Hör att Filip och Fredrik har, eller har haft, en Blind filmrecensent i sina program. Är det kul? Är det bra?

Känner i magen att det är en förnedrande skitidé. Det är väl lika fiffigt som en Döv musikrecensent.

Det låter också som den gamla Zenbuddhistiska gåtan: Hur klappar man händerna med en hand?

Filip och Fredrik är ju väldigt skojfriska. Alltid ligger nåt på festligt lur. Överallt finns det något att fnissa åt. Det är sådana där tokroliga prickats som får den här goa Världen att lysa upp en aning. Eller?

Samtidigt. En blind filmrecensent kanske inte är helt korkat. Jag har själv, det senaste året, börjat gå på Bio. Någon har suttit bredvid mig och syntolkat, översatt de betydelsebärande bilder i filmen jag inte kan se. Det har varit väldigt givande och jag har fått tillbaka något jag trodde var förlorat.

En Syntolkare plus jag blir två personers samlade erfarenheter.

Jag ringer vakterna som är på väg, så här i Gryningen, att leda ut Filip och Fredrik framför exekutionspatrullen.

Låt dem leva. De är inte så dumma trots allt.

Och Syntolkad film är underbart.