En stor sorgligt vacker tomhet inträder när jag sent på natten, I Jättendal, lyssnat färdigt på ”Himlens fånge” av Carlos Ruiz Zafón. Vilken bok! Lovar mig själv att aldrig mer försöka skriva en bok för varför ska jag taffla med något som inte ens mycket avlägset skulle kunna nå upp till den just avslutade boken.
Kommer tillbaka till Stockholm och fortsätter med ”Marina” av samma författare.
Funderar över Tiden: Idag fyller Nilas, min äldste son, 30 och det var ju igår som han föddes. Jag hinner inte med i svängarna.
Tiden just nu: Det är sen eftermiddag och Greven har inte pallrat sig iväg till sin Praoplats. Han förklarar att chefen för stället, en Musikstudio, inte har vaknat än. Det där hade jag kunnat berätta för honom, det mesta som har med musikinspelningar att göra leder till Skörlevnad, en dålig lever och tänder missfärgade av Nikotin.
Ikväll blir det konsert med min Favoritsvåger Erik. Vi ska lyssna på ”Canned Heat” på Debaser Medis. Jag var väl si så där 16 när jag hörde dem på Kåren, Holländargatan, och sångaren ”The Bear” var stor, barbröstad och svettig. De spelade ”Going up the Country” och publiken var en enda lycklig organism. Det var härligt och väldigt långt från Popbanden som spelade på Nynäsgården hemma i Gävle.
Idag är ”The Bear” och alla andra originalmedlemmar i bandet avlidna. Skörlevnad is the name of the game och det ska på sätt och vis bli spännande att höra om de som nu förvaltar bandets låtkatalog lever upp till det som en gång var.
Tiden kan ingen hejda men jag hoppas verkligen att bossen på Grevens Praoplats kvicknar till snart.
Än själva konserten då?
Gick dit med lågt ställda förväntningar. Band som en gång varit stora, varit en av huvudattraktionerna på Woodstock t.ex., kan vara smärtsamt patetiska när de 40 år senare turnerar med något som bara är askflagor av det som en gång var.
”Canned Heat” i dagens tappning visade sig vara några makalösa instrumentalister som tillsammans spelade en så tight Countryblues att det vibrerade i såväl kropp som själ. Bandet började lite segt, de reser väl turistklass nu för tiden och hade suttit trångt, men växte sig allt starkare under spelningen. Publiken blev taggad och så uppstod den där sköna växelverkan som kan uppstå mellan en publik och ett band.
En riktigt lyckad kväll och visst är det kul med musik på skiva men det finns inget som går upp mot genuin levande musik.
När jag gick hem upp längs gränderna fick jag följe av en lätt påstruken man som inget hellre ville än att hjälpa en blind. Han snackade så mycket att vi kom helt ur kurs. Med risk för att låta gnällig kan hjälpsamma människor vara riktigt jobbiga. Men vad gjorde det för jag hade ett skönt ”Canned Heat”-gung i kroppen.
Den verkar tung men sann! Kanske längre fram ska jag läsa den, läste recensionen du länkade till. Hoppas du kunde sova sen men livet tar ju vid, det där praktiska, som att få Greven till sin prao, hoppas han lär sig något, ja det gör han förstås, det gör man alltid.
En fin blogg igen. Ödmjuk, tänkvärd och med en stänk humor. Du är förpliktigad att skriva med sådana egenskaper.
Hej Leo!
Håhå din gamle smickrare. Men jag tackar. Du skriver ju själv en högst läsvärd blogg. Apropå det. Jag har adressen till den i min gamla kraschade dator men kan du skriva den här i kommentatorsfältet så får jag in den i min iphone, givetvis som FAVORIT!
Smicker är något vackert.
Klicka bara på leoscookie här ovan, annars är adressen leoscookie.wordpress.com.