En samling trasiga personligheter: Det är hon som blev psykotisk i samband med att hon födde ett missbildat barn, det är han som har allt men som ändå känner sig tom och värdelös och det precis som hon vars liv står och stampar medan Kärleken rusat förbi på en helt annan perrong. En flicka på några och tjugo har penetrerats med en flaska av sadistiska mobbare och en kille önskar helst att han var Mayaindian och dessutom att han fått kärlek av sin mamma.
I den Svenska filmen ”Hotell” möts dessa personer i gruppterapi men just som det börjar hända betydelsefulla saker är sessionen slut. Gruppen tar då in på hotell och påbörjar en slags självläkning.
Maria och jag ser filmen i Hudiksvall och hon viskar/syntolkar saker som är betydelsebärande men som jag inte kan se. Det är kanske 8 personer i salongen och man får vara tacksam över att de visar annorlunda kvalitétsfilm även i en sådan liten stad som Hudiksvall men det kanske är frukten av en regionalpolitisk kultursatsning?
Filmen är sevärd, om nu en blind kan säga så, men slutscenen där Flaskflickan spelar piano och sjunger naturligt och skräpigt som bara den som trallar i duschen gör är rätt svåruthärdlig. Det är väldigt Svenskt. Hade det varit en Amerikansk film hade sången framförts av någon som verkligen kan sjunga.
Givetvis fick alla kontakt, lärde sig att hantera sin smärta och, får man förmoda, gick ett bättre liv till mötes.