Det sägs att flygplan lyfter bäst i motvind och att det i sin tur betyder att det är svårigheterna som utvecklar en människa. En hake i det resonemanget är att en människa inte är något flygplan.
I vilket fall blåser det tjuriga små kastbyar när jag promenerar runt byn. Stora Ylleschalen på.
Östigårdens hundar skäller som tokiga. Känner de på sig att Älgjakten börjar om en vecka och att de då får komma ut ur sitt Hundfängelse, sin lilla Hundgård?
Från Anders hörs inte bäcken som porlar förbi tomten. En gammal Traktor, en Bolinder Munktell som visst är Nickes, står och tokpluttrar när Anders och hans pappa Karl-Erik Engberg står och kapar/klyver ved. Vi står och språkar en stund och det slår mig att jag är en mycket priviligierad person som ena dagen minglar på Fotografiska i Stockholm och ett par dagar senare står och pratar med ett par vänliga gubbar vid en fin gammal BM.
Fortsätter spatserturen och vid Kyrkan kommer en man och vill prata. Han säger att han är kusin, eller är det son, till Per-August men mig kvittar det för jag vet inte ens vem det är. Mannen är i vilket fall 94 och har just satt ljus på både hans föräldrars och fruns gravar.
”Det var roligt att råkas” säger han, kliver in i sin bil, lägger av en munter tuttrudelutt och gasar iväg.
Utanför Prästgården stöter jag ihop med Lena. Inne i det stora huset, hos Wahlmans, blir det imorgon kväll kombinerat 60- och 70-årskalas. Hans har stått och lagat mat i dagar, förklarar Lena, vilket låter lovande eftersom jag är en av gästerna. Hans mamma, den gamla draken, är visst också där och i denna stund håller hon på med en gigantisk gubbröra. Den damen kan sina saker, den saker är klar.
Hela promenaden är en fin resa i Hösten och det enda som hamnar på minussidan är att jag trampar ned i ett satans surhål med vänster känga. Ändå; har man inte mer bekymmer än så är man en lycklig människa.