Sängen är varm Kvicksand. Den vägrar att släppa sitt grepp och ju mer jag sprattlar och vill upp, påbörja en ny jävla dag, sjunker jag allt djupare.
Det är de här alldeles vanliga jävla dagarna som är värst.
Ringer Jullan och ber henne hjälpa mig med Droptext till min iPhone. Felix dyker upp. Saker och ting börjar klarna och strax går vi alla tre uppför Götgatan för att fika på ”Espinoza”. Vanliga jävla Götgatsmänniskor går på jakt efter en prisvärd ”Dagens” och Jullan beklagar sig över en medarbetare på hennes jobb. Denne någon sitter och studerar en lista över de 10 bästa Zombiefilmerna istället för att delta i det gemensamma projektet.
Under eftermiddagen kommer Malin från Taltidningen ”På tal om Stockholm”. Hon har hamnat i blåsväder efter den förra intervjun hon gjorde med mig. Synskadade har klagat över att hon t.ex. sa att jag kokade kaffe, precis som om inte inte en blind kan fixa kaffe.
Vi äter bullar och dricker kaffe. Funderar över detta, med att många är så pigga på att måla in sig i sina hörn av diagnoser, etniciteter eller sexuell läggning och det medan full respekt och icke-diskriminering ska råda. Det är något med denna exklusiva hållning som jag måste fundera mera över.
Varje dag bär frön till nya tankar. Även helt vanliga jävla dagar.
dagarna är bra bara man kunde va pigg trött på att va zombie
Suck! Som om det inte finns nog ändå, folk måste visst hitta på nya bekymmer och sen hoppa på och slå andra i huvudet, fy vad trött jag blir, imorgon är en annan dag:-)