Luften är mild och regntvättad och Västerlånggatan är lika tom på turister som den Vargkorv de säljer på Hudiksvalls marknad är full av Vargkött. Dörren till Christers kaffebar är stängd och Marianne, från fiket tvärs över gatan, kommer och förklarar att Christer är på toan. Det är alltså hans tarm mot min kaffetarm.
Snart står jag vid disken, badar i Italienska Operaarier och smällarna från hans kaffemojäng. En surdegsfralla med Parmaskinka, en Blodapelsinläsk och en stark Latte. Så enkelt, så mycket vardag och en stund att älska och falla i trance. Tänker på ett skämt som Urban drog: Han och en annan Psykiater talade om en person som var så känslomässigt avsomnad att människan inte ens kunde känna Skadeglädje.
I sin bok ”En halv sanning är också en lögn” skriver Hanne Kjöller om en man med Cancer och att han väl kunde sälja sin bostadsrätt för 12,5 miljoner om han nu inte fick den sjukpenning han ville ha. Det visade sig att hon var ute och seglade ordentligt för mannen bodde i en Hyresrätt.
För en journalist med så hög svansföring som hennes, ödmjukhet är inte det första jag tänker på när jag hör hennes namn, är det en dånande vurpa.
Ändå känner jag ett slags släktskap med henne. Vi har båda en närmast patologisk strävan att säga emot och jag förmodar att även hon har en armada av kalenderbitare och Besserwissers i hälarna.
Icke desto mindre stryker jag kepsen andaktsfullt från huvudet, tar en klunk av Christers ljuvliga kaffe och ler.