Obama besökte inte Jättendal men jag, däremot, lämnar bortforslingen av Betongsuggor, nedrivna löpsedlar och en Stad vilken ruskar på sig som efter en Magisk förlamning, och reser Norrut.
Äpplena dunsar i gräset, vinden leker med all frodig utvuxen grönska och jag går runt byn och vädrar som en gammal hund. Det luktar gott och sorgligt på en och samma gång.
Det doftar Tjära och Rödfärg när jag passerar Prästgården. Barnen på skolgården till höger tjattrar upprymt, kanske är de upplivade vid tanken på att få besöka Hudiksvalls Marknad under helgen.
Hans W. grejar med någon förbättringsåtgärd på hans och Kerstins hus och vi pratar en stund om Äpplen. Han har många sorter och jag säger att våra Päron är usla i år. Det är olika med allting varje år, säger Hans.
När jag passerat T-korsningen vid G:a Konsum och tagit höger förbi det nedlagda bankkontoret stannar Hans-Åke. Vi pratar en stund om ditten och datten genom hans nedvevade ruta.
Fortsätter mot Järnvägsövergången och Brandstationen och kommer ur kurs. Läser vägen med käppen med fattar inte riktigt var jag är. Just som jag hittar en välkänd asfaltskant bromsar en Traktor in, stor som en Rymdstation, och Sten-Olov ropar genom bullret och undrar om jag kommit fel. Förklarar att jag på sätt och vis hade det men just hittat min väg. De håller reda på mig de här Jättendalingarna.
En bit upp i backen, längs G:a Riks 13, ropar Ulrika. Hon berättar om sin Häst, Hon, alltså hästen, är 23 år men har inga ålderskrämpor.
Svänger av in på Åvägen och dess doft av barrskog och grusväg varpå Bosse, Ryssläraren, stannar och kliver ur bilen. Vi talar om Sotare, glödstekta och illsalta Strömmingsflundror, han har just varit inne i Hudiksvall och köpt några och osökt kommer vi in på Mandelpotatis. Inför tanken på denna sublima potatis blir vi tysta och står en stund och avsmakar våra inre Mandelpotatisar och alla minnen som dessa för med sig. Sedan berättar han om hur det var när han som 5-åring skulle valla Kor och hur dessa djävlades med honom. Han skrattar gott åt Kominnet och det gör jag också.
Ett gott Kominne förlänger livet.
Åter hemma på gården trevar jag efter Äpplen direkt från träden, tar några fina exemplar och lägger mig i Hängmattan. Solen värmer. Vinden viskar i Äppleträden och jag känner mig sorgset lycklig.
Den sorgsna lyckan varar längst, sa min gamle vishetslärare, en trumpen trumpetare. Han pratade ofta i vädret, men ibland hittade han hem.
Fin promenad, tack för att vi fick följa med!