Ett flygplan ritar sig över himlen, en siren tjuter i fjärran och alldeles nära, här och nu; försiktigt vågskvalp mot Djurgårdens bortre strand. Vinden är lika mycket skit från Kanadagäss som frodvuxen Parkgrönska.
”Nej men vad Fan” utbrister Urban ”Där står ett par skor”.
Vi passerar just Isbladskärret och skorna står prydligt uppställda på en bänk med kärret i Fonden.
”Det är Spindelväv i dem” konstaterar Urban och av detta kan vi sluta oss till, trots att varken han eller jag är Monsieur Clouseau, att vad som än har hänt skedde det för ett tag sedan.
En rad frågor inställer sig: Var innehavaren av skorna, alldeles säkert en man, trött på livet och beslöt sig för att dränka sig i kärret? Hade han ärvt skorna av en älskad kusin och ville inte ta med sig dem till den Anda Sidan. Kanske. Fullt möjligt är också att det en natt, det var fullmåne, kom en Telefonförsäljare spatserande och just som han passerade kärret, några grodor kväkte, beslöt han sig för att sluta upp med att plåga mänskligheten som telefonförsäljare och som för att kröna sitt beslut lämnade han sina skor på bänken och fortsatte barfota.
