Det är Måndag morgon och från Köket hörs Skrivaren, den står i kökssoffan, skriva ut en radda papper åt H. Apparaten är några år gammal och det låter som om den med ett misslynt elektroniskt snörvlande höll på att tugga i sig en Telefonkatalog.
Ligger halvvaken och drömmer om min första Skrivmaskin. Det var en Resemaskin eftersom man kunde knäppa fast den i en låda men resan skulle inte vara lång för så vitt man inte hade tillgång till ett Stadsbud. Jag Älskade den där apparaten. Varje tangent, utom två som var ur funktion, lyfte, samtidigt som man tryckte ned den, upp en ledad arm med en utstående bokstav. Stor och liten. Papperet låg, så rakt man nu hade fått i det, runt valsen och mellan Bokstaven och papperet löpte ett kladdigt färgband.
Det skulle inte ha varit något vidare bra idé att skriva brev med hotelser om ond bråd död på den maskinen då det inte behövdes en Stjärnpolis för att koppla apparatens till ett brev som det skrivits på. Skrivmaskinens text, även om det var tryckta bokstäver, var personlig som en Namnteckning.
Min sista skrivmaskin var en elektrisk med skrivkula. Alla bokstäver satt på en knottrig boll och Gud vet hur kulan kunde veta vilken bokstav den skulle rikta mot papperet. Maskinen hade varit tråkigt grå men jag hade piggat upp den och målat den med Karmosinröd modellflygplansfärg och då den lät som ett osmort tröskverk fick den stå på ett dämpande fårskinn.
Det där var ett tag sedan och det var 25 år sedan jag övergick till dator. En talande dator som kompenserar att jag inte ser det jag skriver. Samtidigt var det ajöss med Tippex, sax och tejp.
Det finns de som säger att det skrevs bättre böcker förr, när författarna använde skrivmaskin. Då tänkte människor innan de skrev.
Det optimala i det fallet är väl Runstenen, den som det kanske tog ett år att skriva trots att det bara gällde en lakonisk mening.
Det knackar på dörren. Malin från Taltidningen ”På tal om Stockholm” kommer för att göra en intervju. Vi dricker kaffe och pratar allt medan hennes dotter Alva äter bokstavskex och knåpar på mammas Mac.
Efteråt står jag nere i gränden och röker.
”Borde inte du arbeta?” Undrar en röst. Det är Jan Hannerz, grannen.
”Det säger min fru också” svarar jag och ber honom sedan att följa med upp och kolla på mina senaste Bronsskulpturer. De mäter sig inte på något vis med hans dotter, Lotta Hannerz, grejor men i alla fall.
Väcker Greven för Det är en dag idag också och det är fullt upp.