Det är hur skönt som helst att vakna efter gårdagens Kräftskiva hos Magda och Martin. Inte en tillstymmelse till bakistrött men så drack jag bara vatten. Ingen annan drack heller några mängder och kanske var det därför som tillställningen var så trivsam? Inget hjärndött fyllorerande.
När H parkerar utanför Marias i Mellanfjärdens hus, vi kliver ur bilen och känner den goda doften av nybakat, är vädret sammansatt. Delar av himlen ligger på marken medan det här och var finns sprickor till en blå himmel.
Jag kränger på mig ryggsäcken med Matsäck och regnjackor, H slår på sin ”Runkeeper”-app och så sätter vi iväg. Förbi Grönviken sommarstugor och vidare Söderut in i skogen. Stigen är bitvis rätt usel, full av luriga stenar och rötter men några kilometer senare kommer vi ut på en riktig grusväg, hamnar i Lönnånger, The Hillbilly Hellhole komplett med bilvrak, och går en ny, bra men blöt stig, Västerut. H har Gummistövlar i rätt storlek medan jag halkar strumplös omkring i mina Sandaler. Det börjar regna.
Funderar på boken jag läser, Walter Isaacsons stora Steve Jobsbiografi, väntar på att regnet ska ge sig och att vi ska hitta ett bra Fikaställe.
Steve Jobs var karismatisk och besatt, styrde sin omgivning som en Sektledare: Han skäller ut folk på löpande band och när någon bara får något så litet som ett leende av Jobs är denne någon beredd att gå i döden för honom. Ingmar Bergman jobbade väl på samma sätt precis som en massa andra ”Stora” personligheter vilka har det gemensamt att de utan att blinka gått över lik för att nå sina mål.
Boken är obehaglig och spännande, ett stycke samtidshistoria även om jag har svårt att begripa en nästan Religiös tillbedjan av en Produkt.
Steve Jobs var själv för enkelhet men blev rik som ett troll på en hel världs habegär.
H berättar om den bok hon läser: ”Vild – en vandring till mig själv” av Cheryl Strayed. Författarinnan går en 200 mil lång vandring, ”The Pacific Crest”-leden, från Mexico och upp till staten Washington norr om Oregon. Under den strapatsrika promenaden, den tog 100 dagar, tänker hon igenom sitt liv.
”Kvinnor” säger H ”är sällan nöjda med sina kroppar, de tänker att nu har jag gått upp eller ned men Cheryl kommer till den punkt då hon känner att hon duger precis som hon är.”
När regnet ger sig hittar vi ett nedfallet träd och sätter oss ned på stammen för att äta smörgås, kokta ägg och dricka Kaffe.
Vandringen är i stort sett myggfri men vid pausen kommer några och försöker få lite blod. Vi funderar över dessa myggor: Om vi inte kommit förbi, hur hade de då klarat sig då?
Kanske är dessa glest förekommande skogsmyggor utkörda från en hage en bit bort. Där bland kornas svällande juver får bara A-myggor hålla till, Just sådana personligheter som Steve Jobs samlade runt sig för att uppnå de Optimala Målen. Vi enas om att de myggor som här i skogen angriper oss står längst ned i Mygghierarkin. För dem finns endast hoppet att några promenerande blodpåsar ska komma förbi allt medan en släpig Amerikansk röst från ”Runkeeper”-appen anger total tid, hitintills promenerade sträcka och genomsnittlig hastighet.
Åh, Lönnånger … ett fascinerande namn. Fast jag undrar om du har rätt i det där om IB. Jag har fått för mig att han jobbade precis tvärtom, fick skådisarna att känna sig betydelsefulla och sedda.