Roky gungar fräckt med höfterna, går ned på knä, biter i gitarren och utstöter extatiska gurglanden. Bandet piskar på och han klättrar, vig som en apa, upp i en ställning, blåser växelvis ut eld och såpbubblor mellan sina läppar, gör en saltomortal och landar exakt på taktslaget i en medryckande melodi.
Så går Konserten till på min inre Blind-Bio men i själva verket står Roky, enligt Anna-Lena, stilla som en Saltstod. Ibland går basisten, eller flickan som spelar Keyboards, fram och skruvar upp honom i ryggen.
Helt klart är hans röst ändå stark och öppningen med ”A cold night for Alligators” är magnifik.
Det är som om ett ungt piggt Band hittat en gubbe med en fantastisk låtkatalog. Problemet är bara att gubben är lite trött och förvirrad. Knarket, Elchockerna och de många åren på Mentalsjukhus har inte gjort honom gott. Men han har fått många demoner, djävlar och hundar med två huvuden att sjunga om.
Publiken består av en stor del snubbar med långt hår, Skogshuggarskägg och flanellskjortor. Alla är liksom Klonade från samma Figur, kanske Roky själv. De sträcker händerna i luften och sjunger med i refrängen:
”Two headed dog, two headed dog – I´ve been working in a prison with a two headed dog.”
Anna-Lena, Erik, min ojämförligt snyggaste favoritsvåger och jag mumsar på Lammburgare, gungar med och svettas Floder. När vi några timmar senare promenerar ned längs Serveringarnas Sorl i Götgatsbacken är vi rörande överens om att det var en lysande konsert. Anslående, vacker och lite sorglig.
