Vem är jag och vart är jag på väg?
Jag är en Våryster Medelklassgubbe som är på väg till Soptunnorna med en Sopa.
Solen dundrar på från en molnfri himmel, den ihoppackade snön på Byvägen börjar gegga ihop sig med gruset och mitt huvud surrar av tankar. Vänder och vrider på ett par riktigt spännande debattinlägg i DN under veckan:
Först var det Lidija Praizovic som gav Maria Sveland en knäpp på hennes priviligierade Vita Medelklassnäsa. Hon menade att Svelands Feminism är inskränkt och hävdar att hennes idéer om Strukturellt Förtryck, mot bakgrund av att hon är så mycket tillhörande en beskyddad klass, skorrar Falskt.
Sedan kom Jasenko Selimovitch och gav Jonas Hassen Khemiri, en älskvärd, men icke desto mindre spetsig tillrättavisning för att denne också pratar om Strukturellt förtryck, filosoferar om att byta Skinn med Stadsrådet Ask och tycker synd om sig själv. Detta trots att han, en halvskaplig författare, halkat in på Invandrarkvoten och blivit De Liberala och Ytterst Vidsynta Akademikernas Älskling. Just den typ av Världsförbättrare som åker ut till Tensta och besöker Konsthallen för att tillsammans med en bit mat lägga ut texten om den Härliga Mångkulturalismen. Varpå de reser åter in till Stadens Kärna där de berättar för alla som gitter höra att de minsann varit i Tensta och att det var såååå spännande.
Är det funderingarna eller det faktum att Riggbacksvägen är i ett miserabelt skick som får mig att först gå ned i ett Surhål och bli dyngblöt, kliva fel och irra ut på en Åker. Känner med käppen men allt är lika. Hopplös står jag mitt i Ingenstans och vet varken ut eller in. Till slut ringer jag en Livlina. Lena är så snäll att hon sätter sig i bilen och kommer för att visa mig tillrätta.
Någon timme senare Plockar Maria upp mig i sin bil för att hjälpa mig handla Påskmaten. På Starks ICA-hall i Harmånger. Frågar om hon sett några Påskkärringar men det har hon inte. Tänk om den seden är på väg ut och ersatts av den Amerikanska Halloweentradtionen med barn som om Hösten svartsminkade ringer på och säger: ”Bus eller Godis?!”
Det är i så fall Kulturimperalism av ett alarmerande slag.
På Starks i Harmånger är det Party. Alla är där, handlar mat och trängs mellan hyllorna. Situationen är lika långt från DN-debatter, Grävseminarier och människor som skyller egna tillkortakommanden på Strukturellt Förtryck som det är mellan Jorden och Mars. Det är fullständigt underbart.
Dessutom dyker där upp en Påskkärring. Det är lilla Cecilia i famnen på mamma Viktoria.
Oj, om man skulle våga sig på att var lite putslustig, passar kanske ett citat av Robban Broberg; ”Bättre vara ute på hal is å ha de´ glatt än att gå i lera å sörja!” 😉
Mycket intressanta artiklar, och Lidija Praizovic slå huvudet på spiken:
”Men jag tror inte att en Feminism som sluter sig och bygger en fet mur är rätt väg att gå. Det måste gå att föra feministisk kamp och samtidigt luckra upp feminismen, vara lika, vara (på riktigt) olika.
Vad jag skulle önska av dig, Maria Sveland, är att du i kommande verk medvetandegör dig om den egna positionen och privilegierna i systemet. Integrera detta i kampen. Vad är det som gör att du i bok efter bok, artikel efter artikel, kan döma över Feminism och Antifeminism som vore det det mest självklara, utan att känna något etiskt ansvar att se på dig själv utifrån? Vad är ditt motiv till att försvara denna stelbenta Feminism så hårt, vilja ha den kvar intakt?”
Och svaret är givetvis: Makt, Dogmatism & Hierarki.
Precis samma ledord som den patriarkale fetknoppen Göran ”Härskartekniken” Persson eller den mer slipade flintskallepatriarken Fredrik ”Ålhale” Reinfeldt praktiserat till fulländning. Det är detta som den ljuva fredsduvan Maria Sveland suktar efter… precis som tusentals mansgrisar och autokrater tidigare gjort genom den mänskliga historien.
Rättning i leden – Det blir så mycket enklare att härska då!
Sett ur Lidija Praizovics perspektiv representerar Maria Sveland ”Den Etniskt Svenska Medelåldersfeminismen”, eller med ett effektivare ord – Kulturrasism.
… plötsligt blir det helt naturligt att kalla sig anti-sveland-feminist …
Men kanske mest omtumlande är Jasenko Selimovics artikel. Dels för att han är folkpartist (som sjukligt intolerant partirasist kunde jag aldrig drömma om att så många hjärnceller fanns inom Folkpartiet), och dels för att han klämmer på väldigt ömma tår, utan att förlora fotfästet.
Trodde först att han var ytterligare en i raden av hycklande folkpartiklar:
”Jag läser den feministiska ikonen, Susan Okin, som tycker att mångkulturalismen inte är bra för kvinnor. Otäckt.”
Med det måste vara sarkasm, för så här skriver han på sin blogg:
jasenkoselimovic[.]com/2010/02/10/do-vs-arbetsformedlingen/
”Gruppernas identiteter cementeras, människor blir endast ”muslimer”, ”invandrare”, ”kvinnor”, ”katoliker” eller vad som helst, och självutnämnda representanter för dessa grupper drar sig inte att bestämma vem som är ”den rätta” gruppmedlemmen. På detta förvrängda sätt blir alla integrerade och sekulära muslimer ”avvikare” och hårdföra radikaler ”de rätta muslimerna”, och våra samhällen förvandlas till inget annat än ett samlingsställe för olika grupper utan någon som helst gemensam identitet. Vilket i sin tur framkallar främlingsfientliga krafter som motarbetar denna utveckling genom ett bakåtsträvande, nostalgiskt och rasistiskt försök att definiera ett enhetligt och sammanhållet Sverige. Domen mot Arbetsförmedlingen kommer förmodligen att bli Sverigesdemokraternas bästa valslogan.”
Här har vi pudelns kärna, och som jag tycker – bland det bästa som sagts i denna delikata fråga!!
Jag tror inte att grundproblemet är rasism utan radikalisering, från penning- & maktkåta individer. Dvs personer som Maria Sveland, Jimmie Åkesson, Ulf Ekman, etc, etc.
Dessa auktoriteter vill inte ha något gränsöverskridande mänskligt samförstånd. Man eller kvinna, svart eller vit, troende eller ateist, spelar ingen roll – You’re either with us, or against us!
De lever och frodas på dogmatiska grupperingar i fundamentalismens mustiga dalgångar.
Hög tid att punktera påskäggen.