Måndag, himlen är vardagsgrå och vinden nyper i skinnet. Under alla omständigheter är en promenad runt byn det enda raka. I handen en dinglande soppåse.
Det finns de som åker på kurser för att finna sig själva, en del hittar sig men somliga kammar, trots dryga kursavgifter, noll.
Får, helt gratis, hjälp med att finna den rätta vägen då en gubbe, osäkert vem, stannar till med sin bil och säger att om jag är på väg mot soptunnorna så går jag åt fel håll. Vänder på klacken. Felet var att jag följde ett uppkört bilspår i snön. Detta trots att det står i en massa självhjälpsböcker att det är viktigt att bryta mönster, avvika från upptrampade stigar och ständigt ta ut nya riktningar.
På andra sidan byvägen släntrar sorglöst en massa skolbarn, kanske har de friluftsdag, och de hejar frimodigt. Fröknarna hejar också men i deras fall aningen generat.
Funderar på käcka floskler som att ”Livet börjar vid 50” eller att ”60 är det nya 40”. Vilket snack för så vitt jag begriper så börjar Livet här längs Byvägen.
Heja på Täppas, du har så fina insikter om själva livet. Igår gjorde jag ett litet springpass och det piggar onekligen upp. Talade med dottern boende i annat land och hon mindes dina barnprogram på TV, var en lisa för själen sa hon, hon var en fem år sisådär, men att det var lugnt och ett skönt tempo när du satt och pratade med en anka. Inte så stökigt som Disney. Och idag finns nog inte sådan program funderade hon vidare så barn vet inte vad lugn är. Så sant så sant. Ärligt så hade jag glömt det men hittade programmen på youtube:-) och det stämde, du pratar med en anka och så åker ni iväg till Tumba bruk, du hade en lektion om pengar. Toppenbra! Och jag såg vem Felix ärvt sitt snygga utseende från;-). Nu blev du väl riktigt uppiggad ändå? Äsch såna där kurser tror jag inte ett dyft på, det är rätta människor man ska ha omkring sig, de snälla och äkta.