Lyssnar på debatten om hemlösa och tiggare som plötsligt langar fram en mobil. Den allmänna meningen verkar vara att så länge de bär en gammal ångdriven Nokia och inte en iPhone 5 så går det bra.
Många har bestämda synpunkter på hur världen är, och bör vara, beskaffad. Det är ett väldigt tyckande och då är det fantastiskt med människor som inte bara pratar utan verkligen gör något.
Jim, pensionerad tandläkare från Wales i England, och som jag träffade på Stanleys och Stures konstutställning i Bollnäs i lördags, hälsade på i Stockholm. Han är en kär gammal vän.
Vi åt mat och pratade. Jim berättade att han några månader om året reser till ställen där fattiga barn är i stort behov av tandvård. Helt utan annan ersättning än den sköna känslan av att verkligen uträtta något i den här bitvis rätt usla världen, lagar han tänder på de som aldrig annars kommer i närheten av en riktig tandläkare.
I höstas var han en månad i Vietnam och om några veckor reser han i samma ärende till Norra Indien.
Han utstrålar en ödmjuk handlingskraft och köket fylls med värme.
Ja det finns ”tandläkare utan gränser” också, träffade på en kvinnlig tidigare som reste ut några månader då och då varje år. Det är, ja vad ska man säga, det går inte att värdera vilken insats det är. Många människor gör gott, det är lätt att glömma.
Men jag ger i alla fall en varm mugg kaffe och en smörgås och frukt och en kexchoklad till de magra tiggarna som sitter på plastkassar vare sig de har mobil eller inte. Mobilen i deras fall finns antagligen där så att de kan kontakta varandra, de kan ju dö i snöhögarna där de sitter, de hör troligen av sig emellanåt till varandra, till barnen kanske. Vilken människa som helst kan ändå räkna ut att man sitter inte denna årstid i Sverige på det sättet om man inte behöver. Sedan om någon ”luras” med lite lappar på pendeln om leukemisjukt barn kan så vara. Vi vet inte det heller. Bara LB vet och spänner ögonen i dem;-). Och de luggslitna familjerna hoppar upp på lastbilsflaken och gör sig iordning för natten. Jag tror de sparar kexchokladen till sina småttingar, så där filosoferar jag lite. En man såg så glad ut när jag kom igen, riktigt lyste upp. Tidigare gick jag förbi och visste inte vilket håll jag skulle se åt, lite så. Nu känns det naturligt att räcka fram något att äta. Och lite pengar till. Och sen gå hem, äta god mat och sova gott i sin sköna säng med de vackra lakanen…allvarligt känns det att det är rätt att göra något.
PS, en varm ulltröja kan man ha med sig också, jag tog en av makens i hans överflöd utan att han märkte:-). Ha det bra Täppas! Sköt om dig!
Hej Monica!
Hoppas att din gubbe inte läser den här bloggen för då går det upp för honomatt du går bakom hans rygg med ylletröjorna….
Nej men allvarligt: Heja Dig!
Täppas
Va häftigt att ha en livs levande vän från Wales som dessutom är en riktig hjälte.
Hej frå Leo!
När jag var hemlös 1986 – 1987 (i ca 1 år) så hade jag ingen mobiltelefon (främst – och bara för att – det inte fanns några i var man, och kvinnas, hand på den tiden). Men, jag hade en plikt att betala TV-licens, trots att jag inte hade någonstans att placera en för ändamålet lämplig apparatur. 😉
Blir jag hemlös igen (vilket jag i sanning hoppas aldrig nånsin mera vara med om) så kommer jag att ha minst 1 mobiltelefon.
Jag finner LB mycket osympatisk – och extremt o-empatisk – genom hennes mycket märkliga människosyn.