Det är snö i luften och myror i magen vid Klarabergsterminalen men när jag hittar förare och buss som ska ta mig norrut, blir jag lugn.
Hamnar i sätet framför Henrik ”Lulle” Lundblom. En gång var han en driftig och orädd ”Ring P1”-producent men nu har han något mysko jobb åt Försvarsmakten på Muskö. Hemligt, hemligt.
Det blir ett kärt återseende och jag berättar om Indien, det sorglösa livet med grillad Hummer i Kerala och den hopplösa fattigdomen i Dehli. Trashankarna som aldrig kan göra ett högskoleprov, besöka en vårdcentral eller köpa en Kexchoklad på Pressbyrån.
”Det där måste ju vara ett informationsproblem” kommenterar Lulle. ”Tiggarna har inte på ett adekvat sätt informerats om att det finns grillad Hummer en bit där ifrån.”
”Givetvis, Lulle, så måste det vara.”
Jag älskar hans svarta humor.
Kopplar upp mig på DN:s taltidning och en av våldtäktsmännens/mördarnas advokat i Dehli säger att ingen hedervärd kvinna någonsin har blivit våldtagen i Indien, och; det var pojkvännens fel eftersom han var ute med flickan så sent.
Kan ingen ta en nötknäppare och ge sig på den där arslets till advokat pungkulor?!
Själv känner jag mig lycklig. Det står ett hus i Jättendal och väntar på mig. Har jag tur finns det smör i kylskåpet och i frysen ligger det alltid något man kan värma.
Imorgon: Vernissage på Bollnäs Konstcentrum. Maria, som inte bara gillar träning utan även kultur, och jag åker dit när min gamle kompis Stanley Lorentzen och hans konstnärskollega Sture Collin, från Ljusdal, ställer ut.