Taxin som ska ta Jullan, Greven och jag till flygplatsen i Trivandrium är en halvtimme sen. Fåglarna står i som värsta Circuspapegojor och värmen trycker på, vi har redan sagt adjö till H, hon ska stanna ännu en vecka och Yoga, flera gånger om och plötsligt har allt hamnat i transit. Det är ingen idé att göra något utom att vänta.
När taximannen materialiserar sig är det hopp in och iväg. Föraren slår världsrekord i antal tutningar per hundra meter. Trafiken kokar. En Elefant kommer lunkande längs vägen. Hastiga inbromsningar och plötsliga väggupp.
”Jag har redan räknat till 5 gånger då vi alla gånger kunde ha dött” konstaterar Jullan och mot bakgrund av att upp emot 4 000 personer brukar stryka med i Keralas trafik varje år är det ingen orimlig gissning.
Väl framme vid flygplatsen hugger en bärare genast våra väskor. Med min vita käpp och hans bärarauktoritet går vi före i alla köer och sitter snart på inrikesflyget till Dehli.
Jullan noterar att flygvärdinnorna har Saris och kastmärken. Indierna d.v.s. gubbarna , de allra flesta på planet, är tjocka övre medelklassindier. De har inte börjat gymma och löpa utan manifesterar ogenerat sitt välstånd i trinda bukar.
På inrikesterminalens väggar flödar annonser för klockor så exklusiva att endast några få procent av Indiens befolkning skulle kunna köpa dem. Märkeskåthet, är det en drivkraft som gör den här planeten bättre? Jullan plåtar en mörkhyad tomte. Den bilden, förutom att den är en mardröm för anhängare av den vita rasens överhöghet, knyter ihop på sätt och vis vår jul och nyår i Indien.
När vi landar i Dehli är det så becksvart, buskallt och rått att de sorglöst bruna badortsbenen knottrar sig. +6 och en läbbig smog. Hur hittar man någon i myllret, här har 20 miljoner trängt ihop sig, men en man står och väntar med namnet ”Fogelberg” på en papperslapp. Han har täckjacka. Vi huttrar, kommer just från en mondän badort i södern och fattar ingenting.
Mannen kör längs en trasig motorväg, i kringelikrokar och in på en bakgård. En port slår igen bakom oss som hade vi just anlänt till en borg. Vindbryggan uppdragen.
”Ska vi bli våldtagna nu?” undrar Jullan. Greven är för en gångs skull tyst medan jag överlämnar mig själv till nuet.
Men det är ingen fara. Vi får ett par rum. Golven är kalla men det finns värmefläktar. Somnar som en stock.
Några timmar senare frukost med Masha och Urban. Åter iväg till Dehlis internationella flygplats: Indira Gandhi Airport.
Det är gryning och längs trottoarerna och i planteringar ligger det överallt människor. De är insvepta i vad de nu har att svepa in sig i. Några har tänt små eldar. Det är en misär och en torftighet som inte går att beskriva. Så många Människor som inte har något alls.
Indien är att välja. Man kan se den där Elefanten och tycka det är festligt, njuta av grillade skaldjur och sola. Det andra, större, Indien kan när som helst skymma allt annat. Det är den här världen idag och den är inget vidare.
Greven sitter längst bak i bilen och får perspektiv på de utbrott han brukar få när O´Boyen är slut.
Jullan muttrar hela tiden:
”Fy fan.”
Men strax sitter vi på planet som ska ta oss till Stockholm, via Helsingfors, och vi är jordklotets Vita Överklass på väg hem till mellanmjölkstryggheten.
Erik, Jullans pojkvän, hämtar oss i en varm och behaglig BMW på Arlanda och när vi kommer hem slänger sig Greven i duschen, tittar ut mellan duschdraperiet och utbrister:
”Va Fan, man kan ju dricka det här vattnet. Otroligt!”