Personalen på ”Temple Café” låter som om de arbetar, när vi äter frukost vid strandpromenaden, iförda smutsiga T-shirts och jeans, i en frukostmatsal i Dublin. När jag får dem beskrivna för mig visar det sig att servitrisen har kastmärke i pannan, bär Sari och varje morgon går med övriga personalen till ett Ashram för att be. Man ska inte döma hunden efter håren och mina fördomar kommer åter igen på skam.
Kaffet är i vilket fall så starkt och gott att man får tics av välbehag och dådkraft.
Degar på stranden.
”Men vad Fan” grymtar Greven ett par timmar senare ”Måste vi verkligen besöka ett jävla Tempel?”
Klart vi ska för lite kultur har ingen dött av. Dessutom; Jisses vad många dammiga museer och kyrkor min pappa under resor släpade mig till när jag var liten. Greven ska också få smaka på.
Jullan är mer följsam och iklär sig något som sedesamt täcker såväl axlar som ben.
Det är ett väldigt hålligång utanför Templet. Det är 2000 år gammalt , vi lämnar sandaler i en låda hos en skovaktarman, knallar massor av trappsteg uppåt och kommer in under ett träd som måste vara nästan lika gammalt som Templet. En kvinna tar H åt sidan, sätter ett kladdigt märke i hennes panna, spelar ett gnissligt stränginstrument och mässar obegripligt. Greven tycker hela grejen suger.
I ett träd hänger dockor och en Munk tänder långa rader med oljelampor. Utanför bränner de av våldsamma smällare men ska man hålla onda Andar borta måste man förstås vara generös med krutet.
”Kom så går vi in i det innersta heliga rummet” föreslår jag men H tycker detta är kulturellt ignorant. Jag protesterar. Så är grälet igång. Det är typiskt och det är nog så att vi, eller jag, är sådana som tvångsmässigt måste svära i Kyrkan.
När vi går in i själva det innersta blir vi utkörda på momangen. Bra, tycker Greven. Snopet, tycker jag.
Vi lämnar Templet och en sak begriper jag och det är att jag inte begrep något av trummandet och mässandet. I Templet fanns inga symboler jag kunde relatera till. Alltihop var som att landa på Mars och fatta noll.
Så slår det mig att det som jag uppfattar som normalt och som jag förstår mig på, bara praktiseras av en mindre del av jordens befolkning. Här är 1,3 miljarder människor som lever i en annan värld. I det ögonblicket känns det futtigt att vara västerlänning.
Middag med Harold och Kristina på en makalös sylta på den södra stranden. Harold kollar gälarnas färg, de ska vara ordentligt röda, vid ingången. Krabborna som de andra äter till förrätt är så goda att man svävar. Själv äter jag en Kycklinggryta så mustig och kraftig att svetten forsar och läpparna skrynklar sig.
Mat, det är något, som jag begriper mig på.