Första gången jag hörde ”Tunnel of Love” med Dire Straits var på Hedlunds buss mellan Jokkmokk och Vuollerim. Ute var det -25, Dieselmotorn stånkade som en lungsjuk flodhäst och några samebarn satt och kastade blöta vantar på varandra. Musiken gjorde mig lycklig, så lycklig.
Samma låt hörs på ”New Kerala Café” när vi bänkar oss en trappa upp. Lasse ”Brandmannen” Gustavsson, Lena och vi har vuxit till ett sällskap på 14 personer. Det är tryckande som ett våtvarmt omslag och en åskskur får plåttaket att dåna.
Pratar med Lasse om hur lång tid det tog för honom att acceptera sin nya belägenhet efter olyckan och han menar att han lyckligtvis var så försvagad att han inte gjorde motstånd utan bara lät sig svepas med. Sedan talar vi om varför somliga viker ned sig trots att de kanske inte har så mycket att gnälla över.
”Varför vill de inte?” undrar jag som uppfattar vilja som något centralt. Det finns ju människor som inte vill någonting.
”De vill inte för att de inte tror. Man måste tro på sig själv för att kunna röra sig i en riktning” svarar Lasse på sin tankfulla och lågmälda göteborgska.
Min egen erfarenhet är ju den att det var först när jag inte ville någonting och var fullkomligt tröstlös, som jag tog mig i kragen eller vad det nu var vad jag gjorde. En medveten rörelse var det i vilket fall.
Det är hur kul som helst att prata med honom och vi kommer in på ”Glada Hudikteatern”. Om ett gäng amatörskådespelare uppförde en pjäs skulle publiken bara bestå av släkt och vänner. När ”Glada Hudikteatern” framträder är det för fulla hus och det måste bero på att människor vill titta på utvecklingsstörda. Freak Show.
”Du menar, typ, Skäggiga Damen?” undrar Lasse.
”Ja och jonglerande Dvärgar”
Han berättar att journalister i Norge är mer Pang på Rödbetan än sina kollegor i Sverige. Där kan de fråga om inte Lasse tror att de flesta i publiken kommit bara för att se hur konstig han ser ut. Han säger att det visst kan vara så men då gäller det för honom att lyfta åhörarna ur detta genom att låta hans budskap bli större än han själv.
Jullan som suttit bredvid mig lämnar sin plats åt en alldeles tvättäkta riskkapitalist. Han heter Harold. Denne är en rolig prick och vi diskuterar Herman Hesse, det Indiska köket och om konsten att tala offentligt. Han berättar att han ordnade en föreläsning med en Buddhistisk munk framför en åhörarskara av näringslivstoppar. Min puls ökar och jag framkastar ilsket:
”Men är inte det patetiskt när rika gubbar ska få balsam på sina själar av en Buddhistmunk?”
Lasse Gustavsson, jag och Harold Kaiser
Harold tar inte illa upp inför denna spetsiga anmärkning utan berättar om sin egen livsväg. Han säger något om holistiskt tänkande, gestaltterapi och berättar den ena roande anekdoten efter den andra. Harold har besökt det här stället under 10 års tid och är en så levande nyckel till Indien att han slår ”Lonely Planet” med hästlängder. Sedan frågar han, apropå att det finns många udda existenser i Vår Herres Hage, en del kring ”Ring P1”
Alla pratar och har kul runt bordet. Inte ens Greven bryter upp i förtid och maten är fenomenalt god. Notan för hela kalaset, inklusive ett antal Mojitos och en hel del öl, går på runt 1 200:- i svenska pengar och det är inte mycket kapital att riskera för en sådan fin kväll.
Vi hoppar hemåt mellan vattenpölarna.
Mycket intressanta samtal ni hade.