INDISK MELLANDAG

Medan Greven och Grevinnan Julia sover till lunch, går över gatan till Hotellet för att inta en lättare frukost (som Jullan skamlöst plåtar) hon säger att, ”Det var så fina färger”, tänk om barnen i Indien hörde det, går H och jag en promenad längs en gropig och dammig byväg mellan små hus och köttig växtlighet. Till slut svänger vägen av ned mot havet. Det är bortom bebyggelsen. En gubbe sitter i skräddarställning, blickar mot vågorna och mässar ”Oooooommm”.

Blir vän med några kor. De dricker ur en bäck medan jag tar en slurk ur mitt medhavda flaskvatten.

En Moské med två torn sänder också ut mässande böner men medan gubben på stranden förmodligen är Hindu orerar den högtalarförstärkta rösten från Minareten om Allah. Leker med tanken på att spela in Böneutroparen och sända det som en Ljudfil till han som är chef över det främlingsfientliga partiet längst ut på högerkanten hemma i Sverige.

När vi åter närmar oss strandpromenadens folkliv stöter vi ihop med Lasse Gustavsson, brandmannen som nära nog brann upp men klarade, trots en skadad kropp, livhanken. Idag är han stjärnföreläsare i Sverige och har med sin kvinna Lena gått en Ayurveda-utbildning.

Indien var det första land han för 30 år sedan besökte efter olyckan. I Sverige glodde folk så att ögonen höll på att trilla ut allt medan de gjorde allt för att inte låtsas titta.

I Indien, där man är tolerantare och öppnare mot de som på ett eller annat sätt är handikappade, hade de också käkat blängsylta. Skillnaden var att de vågade se in i hans ögon och sedan de sett sig mätta fortsätta med sitt och så var det inget mer med det.

Vi skojar om att ha en ”Föreläsningsbattle” där vi inför en publik skamlöst tävlar om vem det är mest synd om och vem som sedan kommit på de fiffigaste livssanningarna.

Vi kommer överens om att äta tillsammans imorgon kväll. Det kan bli kul för både Lasse och Lena pratar så det löddrar.

Själva äter vi denna kväll middag i ett skjul stort som en busstation i en riktigt liten håla, sådana som inte finns längre, och medan H och Jullan får en massa vegetariska godbitar serverade på Bananblad slafsar Greven och jag i oss varsin ”Chicken Curry”. Den är så stark att jag svettas på flinten. Greven suckar belåtet trots att det står rökpuffar ur hans öron.

Strömmen går och han som har stället tänder ljus. Allt tystnar och blir stilla.”Skönt att musiken slocknade” säger Jullan. Ungdomen förstår sig inte på Pink Floyd i Indisk tappning nu för tiden.

H, Jullan och Greven lyser upp vägen med sina iPhone-ficklampor när vi går genom becksvarta kvällen i trånga gränder ned till strandpromenaden för att fika. Greven, som verkligen inte är de Indiska vildhundarnas vän, smyger ängsligt i hopp om att slippa höra ett morrande och se ett par ondskefullt spelande gula ögon.

Väl framme vid raden av upplysta serveringar, de har dieselaggregat som tillverkar elektricitet, ser Jullan till att jag blir uppkopplad mot ställets WiFi.

Ett solsvettigt blekansikte måste, innan han kryper till kojs, få blogga.