”Excuse me, but do you have WiFi?” Frågar Jullan när vi genomsvettiga vill bänka oss för att dricka kaffe och sodavatten på låga pallar av Rotting. Nedanför den knaggliga och krumbuktande strandpromenaden väller Indiska Oceanen in med vågor så stora att de skulle göra surfare yra av lycka. Någonstans hörs en flöjt. Små sömniga Kaféer och minimalistiska bodar för sömnad, sandaltillverkning och försäljning av krimskrams. I trädgårdarna framför små Hotell ligger gäster och slumrar som fjärilspuppor inrullade i färgglada hängmattor.
”Yes,we have” säger servitören.
”Very good” Jullan skiner upp och tillägger: ”And the password is?”
Vi slår oss ned, beställer förfriskningar och pustar ut. Kaffe och färskpressad Mangojuice. Sedan inträder en speciell sorts stillhet. Det är den sortens tystnad som omger en kvinna vilken sminkar sig. H och Jullan har gått in i sina iPhone-tempel. Med lurarna i sina händer svävar de i cyberrymden.
Greven som ditintills suttit och pillat sand mellan tårna far upp som en raket. En liten lusig vildhund svansar likt en ambulerande loppcirkus in mellan bordsbenen.
Servitören dyker upp och schasar iväg den lille stackaren. När vi fikat färdigt vill kaffemannen skaka min hand. Detta beror förmodligen inte på att han är en hängiven lyssnare av ”Ring P1” utan för att man i det här landet vördar de handikappade. Det är varmt och omtänksamt men när vi fortsätter vår promenad får jag tvångstankar och ber H gräva fram handspriten.