Natten är tät, fuktig och varm. Strömmen kommer och går, takfläkten tystnar för en stund men får sedan kraft igen och kommer igång.
Kudden är en hård korv och filten luktar som om den varit med om många saken man inte vill känna till.
Läser färdigt Willy Vlautins ”Norrut”. Det är en underbar berättelse om en ung kvinna som långsamt tar sig upp från botten. Hennes familj är ett dåligt skämt, pojkvännen ett praktarsel och hon dricker sig alltid stupfull. Trots att historien går från det hemska till det bättre har den inget kladdigt över sig. En väldigt bra bok om hur jävligt det kan vara att vara människa. Varför lägger sig somliga medan andra reser sig?
Somnar en stund. Det kurrar olycksbådande i magen efter de grillade Räkor vi åt igår. Fortsätter att läsa ”Med döden som bröllopsgäst” av Kalle Hård. En gammal kvällstidningsjournalist skriver rappt och kunnigt, och inte så lite problemorienterat, om Kerala.
Trots att att Kerala är kommunistiskt har många sjuka traditioner överlevt. Kastsystemet är i full blomning och biträdena som hjälper Jullan att köpa något sedesamt att bära på stranden, har alla kastmärken. Klassgränserna är stenhårda och systemet med ”Brudgåva” eller ”Hemgift” gör att det i Indien förbrukas 16% av världens guld. För att få en flicka bortgift måste hon bära tjocka guldlänkar, medföra ett ekonomiskt värde, och många lånar för att ha råd. När flickans familj inte kan betala på lånen blir hon en förlustsituation och i flera fall har då brudgummen tillsammans med sin svärmor, hällt fotogen på bruden och satt eld på henne. Illa bränd och fattig får hon lämna sin man och ett alternativ är då att hon blir prostituerad.
”Men vad fan” säger Jullan när vi funderar på om vi ska lämna 100 eller 150 Rupees i dricks till servitören. Hon menar att det är en skitsumma för oss. I detta har hon helt rätt.
Att som välbeställd västerlänning resa i denna del av världen är en ”Utmaning”. Greven tyckte det var riktigt jobbigt med alla lemlästade som satt och tiggde inne i Varkala, den närmaste hålan, men hippisarna som sitter nere på stranden, röker på och spelar Flöjt verkar oberörda av allt. Det är förstås också ett förhållningssätt; att skita i allting och skåda sitt inre medelklassljus.
Henri Michaux hade i boken ”En barbar i Asien” ett alldeles eget sätt att närma sig i Indien. Han beskriver befolkningen som illaluktande och slöa dumskallar. Hans bok betraktas som stor konst men mest var han nog bara rädd.
Så börjar en ny dag i Indien. Vi intar hela Vitpepparkorn som Maria skickade med, gammalt knep mot magsjuka. Kråkorna har konferens på gården. Några oberörda Vildhundar, Greven tror att alla har rabies och är beredda att ständigt hugga sina förgiftade tänder i hans hull, ligger och dåsar i skuggan. En Motorcykel pluttrar förbi.
Böneutrop från en närbelägen Moské och här sitter jag med mitt Svenska solsvedda fläsk och undrar vad dagen har i sitt sköte.
Spännande juldagsläsning och så vacker bild den på slutet! Lukta inte på filten och var försiktig med skaldjuren, med andra ord, ät dem inte alls:-). Fortsatt intressant julvistelse önskas er! Här dalar snöflingorna oupphörligt, stilla och lugnt, vackert på sitt sätt och tycker julen varit väldigt fin hittills, uppskattar den fortfarande och det är en lycka i sig.