NU OCH DÅ

Y-bussen stävar norrut. Han som kör är en riktig rattfilosof, studerar TM-meditation och har bott i Singapore.

Tanter, sådana som borde berövas sina mobiler, sitter och gnager sig igenom ändlösa meningslösa samtal. De väldiga vindrutetorkarna gnuggar framrutan från ett slabbigt novemberduggregn. E4 är en melankolisk sång med tusen versar.

Pluggar in AC/DC och spisar ”She got you by the Balls” och funderar över vad som hände när TV kom till staden. Jag är tillräckligt gammal för att minnas när människor fortfarande tog en kvällspromenad, träffade någon och stod och snackade en stund, sniffade på vårluften eller bara gick och kontemplerade.

TV:n slog ned som en Neutronbomb. Plötsligt var gatorna tomma och från vardagsrummen flammade ett violett ljus. Alla satt trivselgisslan hos Lennart Hyland.

Nu säger Urban, när vi färdas med Djurgårdsfärjan, till vår torsdagspromenad under träden , att alla passagerare sitter och stirrar ned i sina iPhones.

Jag är blind och har därmed kanske inte något tolkningsföreträde i frågor som rör det visuella men allvarligt: Människor åker på kurser för att vara Mindful, vara här och nu och leva på riktigt.

TV i början på 60-talet eller att vara fullständigt uppkopplad 2012, vad är skillnaden?

Någonstans försvann Nu. Det där alldeles äkta Nu.

Kliver av nedanför den igenbommade macken och den konkursade Grillen och följer asfaltskanten ned mot Brandstationen. Långtradarna drar förbi med däcken klistrade vid vägen. Det låter blött gummi. Vinddraget sliter i kepsen.

  Tänker: They got us by the Balls.