Kanadagässen skränar nere vid sjön. Himlen är blå, säger Christer.
Vi tömmer släpkärran och konkar in saker. Soffa till Gammelhuset och fåtölj till köket. Kaffe.
Vi tar en tur med den skramlande tomma kärran till kusten. Mellanfjärden är öde. Affären är stängd, det luktar inte stekt Strömming från restaurang ”Sjömärket” och sommarteatern är öde. Affischen för ”Ladykillers” hänger kvar men skratten och applåderna har flugit sin väg.
Hör Don Henleys ”Boys in the summer” i bakhuvudet. Det är den bästa ”festen är över”-låt jag vet.
En båt puttrar ute på vattnet.
”Två tjejer som ser sura ut och en gubbe vid ratten som är glad” säger Christer när vi står och hänger på bryggan.
”Tjejerna är väl griniga för att de inte får köra båten” konstaterar Christer. Trots att han är ingenjör har han en viss psykologisk insikt.
Rullar vidare förbi Hårte, där hörs ledmotivet till ”Den sista färden” med en Mongoloid som spelar Mandolin som en Gud, mot Sörfjärden.
”Vad Fan Hörru, bor´e nån här eller?”undrar han ”Jävla massa fina kåkar”.
”Mest sommarstugor för välbeställda människor från Östersund, Sundsvall och Stockholm” upplyser jag.
Det är så mycket söndag att man skulle kunna få ångest för mindre, skära dagen i skivor av Radiokaka och dricka lankit TV-termoskaffe därtill. Höst i träden, Eftersäsong och vi gör som gubbar gör, åker till Macken i Gnarp.
Tankar, köper Juice och ägg. Vi gnager på varsin glädjelös Statoilkorv.
Christer styr sedan mot Stockholm medan jag stannar på gården.
Älskar den här jävla söndagen.