”Öh hörru, stå´re här Jättendal eller vad det heter i GPS:en tro´ru?”
”Ska´ru ha en smäll?”
Christer garvar. Vi är på väg norrut med möbler i en lånad släpkärra. Greven, H och Christer lastade kärran i gränden medan jag rökte pipa.
Min mage kurrar oroligt. Det är den där satans Hummern jag åt igår. Man behöver bara titta på en karta så fattar man att man inte ska äta något annat än Strömming om man befinner sig i Stockholm. I alla fall om man inte är barn, gravid eller ändå är nära döden. Dioxin. I Göteborgstrakten är det fritt fram för fiskätning.
Visserligen kom Hummern från Canada men de hade flugit in den Levande och kokt den på plats i Gamla Stan. Men något fanskap var det med den trots att den smakade ljuvligt.
Drack floder av Malörtsté som är det bästa sådana här gånger.
Regnet hamrar mot framrutan och i bilkupén inträder den slags förtrolighet som gör att Christer berättar att det på hans Flickväns nattduksbord står en massa foton men inget föreställer honom. Tuff skit.
Tänker på den chef för Posten jag en gång intervjuade. Han hade massor av bilder på sitt skrivbord och alla var på honom själv. Så stavas Narcissist.
E4 rullar fram under oss och Christer säger att vi är framme 19.15 i det där Jättendal. Enligt hans GPS.
Vika snygga killar, dom går nog inte fria från uppvaktning från han, hen eller hon.