Sätter kurs rakt österut längs Byvägen med en sopa i min hand. Luften är syrligt mättad med höstdofter men var är soptunnorna? Har de fått ben och knallat iväg, trötta på att fyllas med människors avfall?
Känner metodiskt med Käppen i Sydöstlig rikting c:a 10 meter om Stora Granen och brevlådorna men ingenting. Noll, Zero, Nada. Inser till slut att vinden tagit dem, nytömda och lätta som de är, och hivat dem som Bowlingklot i diket.
Kånkar upp tunnorna och sätter dem tillrätta just som Anders, närmaste grannen, kommer hem för att äta lunch. Han säger att det alltid är han som får resa de där tunnorna och på hans röst förstår jag att det är något han är djupt och innerligen trött på. Dessutom har den andre grannen, den maniske dikesgrävaren, skopat upp en fåra, djup som en skyttegrav från Västfronten, bakom soptunnorna. När vinden ligger på trillar de ned i detta hålrum.
Igår i Stockholm, på väg från gymmet, mötte jag vid T-banan regissören och filmaren Måns Månsson. Han berättade att det blir premiär på hans Hasselfilm, på Grand vid Sveavägen under Stockholms Filmfestival den 8:e november. Måns är en så okonventionell filmmänniska att han bad mig, en blind, leda en diskussion om filmen efter premiären och jag sa förstås ja.
Igår film, idag soptunnor. Överallt pågår livet.
Löken kommer cyklande med sin hund nere på Mellanfjärdsvägen. Vet inte om det är hunden eller Löken som flåsar värst. Vi talar om en gemensam bekant som fått något åt lederna, om älgjakten och om lingon.
Just som jag nästan är hemma, efter 5 kilometers promenad, faller ett mäktigt regn. Skyndar på stegen men bommarna vid järnvägsövergången går plingande ned och valet mellan att bli blöt eller färserad av ett norrgående godståg är enkelt. Vätan äter sig in på bara skinnet medan tåget slamrar förbi. Ökar farten när det är fri passage, bråttom, bråttom, och missar infarten till vårt hus. Hittar mig själv irrande hos en granne och är, när jag äntligen funnit min egen gård och dörr, genomvåt.
Inomhus är det jordvärmevarmt och alla paltor åker på tork.
Jerry ringer. Han har målat på sina tavlor hela dagen och nu är han pratsjuk. Vi talar om hans kattor och hans nyligen genomförda utvidgning av blodkärl i ett ben. Givetvis pratar vi om böcker. Jag berättar att jag satt och lyssnade på Tranströmers dikter på bussen igår.
”Och?” undrar Jerry.
”Jodå, det är ju många fina bilder samt en del dravel. Högstämt och jag saknar dikter om magsjuka.”
”Själv håller jag på att måla mina kalsonger” säger Jerry glatt.
”Gröna?”
”Jadå, en hel del grönt. Tranströmer borde också måla sina kallingar och skriva metaforer om kloaker”
Det är skönt att tala med Jerry och jag tänker att om fler människor i den här usla världen målade sina kalsonger skulle den se fan så mycket bättre ut.
På kvällen plockar Maria upp mig för en färd till Gnarp och träning på ”Kultur-Stjärnan”. Ett gäng killar mellan 15 och 20 håller på som tokar och vi blir taggade. Arlindo är där förstås.
Ute faller ett kallt kvällsregn men vi Svettas varma Floder.
Arlindo och jag