Står och väntar vid Taubestatyn vid Järntorget när Urban materialiserar sig. Han dyker upp på avtalad tid, iförd en fotsid läderrock. Det är en sådan där rock som skulle kunna få en hel lunchservering att tystna. Det krävs en del is i magen för att gå omkring i en rock av detta slag. Urban is the Man.
Den glest besatta Djurgårdsfärjan genom blåsten över Strömmen.
Turisthoparna håller på att skingras.
Vi går in under trädens lövverk. Det är något som slår mot mina vader men det är förstås själva rocken.
Vi talar om ”Par i terapi”, han har inte sett, men läst och hört talas om programmet medan jag inte missat en sekund.
Urban är mycket tveksam till hela programidén och säger att det inte kan vara kul att gå på ICA sedan man berättat om sin brist på sexliv i TV.
Jag säger att jag levat större delen av mitt liv i en slags offentlighet och att det inte varit några större problem med det.
”Du har ju knappast lämnat ut dina riktigt mörka sidor” menar Urban som känner mig utan och innan.
”Må så vara, men jag tror att anledningen till att du och buntvis med Psykologer, Terapeuter och Psykiatrer har invändningar är att ni är avundsjuka.” Urban drar några indignerade bloss på sin cigarett och jag ångar på:
”Dessutom funkar ju det som Poul Perris håller på med. Han levererar och det är ju mer än man kan säga om de som under åratal ligger fem dar i veckan på Psykoanalyssoffan.”
”Äh, det där ”Par i terapi” är ju ihopklippt. Verkligheten är mer komplicerad.”
”Det är vanlig journalistisk redigering” säger jag och Urban replikerar att det inte är äkta.
”Äkta !” fnyser jag ”Är en dålig soppa bättre än en god soppa bara för att den är äkta?”
”Nu snackar du goja” hävdar Urban.
Så där håller det på. En torsdagspromenad runt Djurgården i mitten av september. Den ene gubben har vit käpp och den andre en svart läderrock. Ett par bland andra flanörer i Spatserande Terapi.