MOGEN MUSIK

Ett hällregn av Thailändska proportioner får turisterna att huka under markiserna när Greven hastigt för mig upp längs plaskvåta gränder. När vi kommer fram till porten har det bildats en sjö ovanpå min hatt.
När molnen skingrats går H och jag mot Skeppsholmen. Luften är nytvättad och i Källargränd står Kathleen och hennes hår. Hon är rar, och hennes hår! De väntar på en väninna. Hårmanen är magnifik och väldig som en konstfärdig teaterridå.

På Skeppsholmen är det ”Music & Arts-festival” och, tack Gode Gud, jag är inte äldst. Massor av silverrävar och mogna flickor har samlats för att lyssna på Patti Smith samt Antony and the Johnsons. Det luktar våfflor och feströk.
Patti och hennes band är lågintensiva. Hon läser dikter, sjunger ”Because the Night”håller ett världsförbättratal och avslutar med ”People got the Power” Helt ok.

Den verkliga gåshuden kommer när Antony Hegarty ställer sig framför Symfoniorkestern och börjar sjunga. Han är högintesiv och sättet att sjunga, som är så tillgjort att det känns fullkomligt naturligt, går rätt in i magen.

Något så egendomligt och sällsamt, utan andra jämförelser, att jag inte hört dess like sedan Leningrad Cowboys tillsammans med Röda Arméns Manskör framförde ”Carlifornia Girls” på Riddarholmen.

Kommer på mig med att stundtals sluta andas. Det är fullständigt underbart och hela tiden kommer det inre bilder. Hans sånger är den melodramatiska filmmusiken till livet självt. Sorgligt, vackert och snart ska man knalla av.

Även Antony håller världsförbättrande brandtal. Något flummigare än Patti då han menar att människorna är som en okunnig unge som slår sin mamma Moder Jord. Han säger att den här usla världen skulle bli så mycket bättre om det var de äldre kvinnorna som fick bestämma. Får lust att ropa ”Maggie Thatcher” men håller mig när Antony föreslår att Allah är en kvinna.

Tysta och liksom drabbade promenerar vi hemåt. Stan kokar och partybullrar men där går man och puttrar i sin egen Antonyvärld.