Regnet hamrar mot taket, molnen kokar och mullrar. Det brakar till och hela huset vibrerar. Det är hemskt.
H och Greven skrattar förtjusta över min åskskräck men jag kan inte hjälpa det. Farsan var likadan. Stöddig under bra väder men likblek och ynklig när det kom till åska.
Somliga människor sätter nappen i munnen men när jag känner att själva existensens grundval är hotad, sätter jag min på huvudet. Ur gömmorna gräver jag fram min gamla solkiga Lasse Stefanz-keps och plötsligt känns allting lite bättre.
Respekt för åskan är nog bra att ha, det händer ju ändå en hel del, bra du tog keps och inte paraply med åskledning;-)