Står på utediskplatsen vid mitt barndoms sommarställe vid sjön Malmjärn i Torsåker och försöker gnugga rent en bytta. I vuxen ålder har jag skaffat tillbaka sommartorpet men under de 50 år jag varit borta har mycket hänt. Stället är lämnat vind för våg och under tiden har det blivit ett självutnämnt vandrarhem för elallergiker, nässeltillbedjare och rättshaverister på grönbete. Ingen tar ansvar för någonting. Det är tjocka beläggningar av smuts på alla kärl och H kommer och säger att kvinnorna undrar hur långt från huset de bör gå för att sätta sig och kissa. Inte fan vet jag.
Bäcken är nedgrävd och otillgänglig. Allt är obehagligt.
Vaknar i ett tomt hus. H har åkt för att hämta Greven som tältat i Sörfjärden med sin kompis Jesper.
När de kommer hem gräddar H våfflor och drömmen börjar äntligen vika hädan. Då berättar Greven vad han drömt:
Han gick upp för att äta frukost men det fanns inget bröd. Han blev tvungen att sätta sig på spisen och resa in i andra dimensioner för att hitta bröd.
”Kom du fram till en fralla?”
”Nej, just då vaknade jag.”
”Typiskt, men hur sov ni på stranden i det där tältet?”
”Det var väldigt sandigt.”
”Kan tänka mig det” och tillägger som den besserwisser jag är ”Vet du att det finns fler stjärnor i Universum än sandkorn på jorden?”
”Hmm” muttrar Greven skeptiskt och hugger gaffeln i våfflorna. Han gör det likt en dräng som kör högaffeln i en väldig hötuss under hässjningen.