Dofterna av allehanda grönt är så tät att jag blir vimmelkantig. Står där på trappen som en gammal Groda som efter att ha legat innefrusen i isen äntligen står under solen, förundrad över allt som växer, låter och har liv.
De förmodligen något mindre naturromantiska Mats och Robert bygger en ställning runt gammelhuset. De ska, för den skärv TryggHansa betalat ut, laga det bortblåsta falsade plåttaket så gott det går.
Robert säger att himlen ser bra ut. Mest blått så jag kan lugnt ta min promenad. Jo tjena, när jag passerat kyrkan och närmar mig g:a Konsum, faller ett regn som hastigt går från smådugg till mäktigt hällregn. Försöker tänka buddhistiskt. Det är inte farligt med att bli blöt. Det är som det är, inte mycket att göra något åt, och inte mycket att gnälla över. Här och nu är det regn. Punkt.
Ska just passerar järnvägsövergången när en bil stannar.
”Vill du ha skjuts hem, Täppas?”
Men vad fan, det finns fortfarande lite godhet kvar i den här ruttna världen.
Det är JAK-mannen. Han ansvarar för allt som har med denna alternativa bank att göra i Norra Hälsingland. Bredvid honom sitter en Portugis och fnittrar. En glad Gubb-Portugis.
De kör mig hem till postlådan och jag tackar så väldigt mycket för transporten av min ovärdiga lekamen. De far iväg och när jag går in på gårdsplanen känner jag med hela mitt väsen att något viktigt och centralt fattas. Min Hatt! Min fina Stetson ligger kvar i baksätet på hans bil. JAK-mannens fru lär vara rätt omfångsrik och tänk om, oh hemska tanke, hon kliver in i bilen och sätter sig på hatten.
Nu är det upp till bevis; sträcker sig godheten så långt att mannen återvänder med min hatt otillplattad.
Eller måste jag läsa en ramsa, göra några mystiska åtbörder och ropa på hatten på det att den kommer flygande tillbaka.
Varje dag, ett äventyr.