”Vad gillar´ru Paul Simon?” undrar Sussie i telefon.
”Åh jag vet inte” säger jag medan tankarna börjar snurra. Ser den där bilden av den stängda dörren in till Leif. Det var minst 40 år sedan, han hade fått sitt hjärta krossat, satt upp en hemritad ”Stör ej”-skylt och satt där inne och spisade ”Simon & Garfunkel”.
Sedan tänker jag på den gången jag kom med buss in mot New York city efter att ha rest runt i landet under några månader. Just då, när Trailwaysbussen susade över den stora bron mot den kokande stadskärnan spelade radion Paul Simons ”50 ways to leave your lover”.
”Tja” fortsätter jag ”De där multikulti Sydafrikagrejorna får jag knappast gåshud av”.
”Nähe, på det viset” fnissar Sussie ”Så då har du ingen lust att hänga med på Polarprisutdelningen?”
”Jo men för fan, Jag älskar Paul Simon!” Hon skrattar.
Vi hade ju väldigt trevligt förra året, alla var där och Patti Smith fick priset. Hon grät floder när de där två systrarna i ”First Aid Kit” sjöng en låt och Veronica Maggio framförde ”Because the night”.
Paul Simon? Absolut!
