Kusin Ragna ringer när jag konkande på en stor kasse ljudböcker kommer nedför Tyska Brinken. Hon är lite försenad till vårt möte och jag passar på att fråga henne hur himlen ser ut.
”Den är mestadels blå” säger hon.
”Himlen är grå, jämngrå” upplyser mig en melankolisk gubbe som går förbi. Han trodde väl att jag ställde frågan till honom. Inte lätt att veta i mobiltelefontider.
Min slutsats , förutom att min kusin har en ljusare livssyn än den passerande mannen, är att det är lite si och så med himlen. Varmt är det i vilket fall.
Ragna och hennes man plockar upp mig vid T-banan och Stefan kör oss till Antikvariat August i Strindberghuset. Jag ska avyttra en hög med utlyssnade ljudböcker.
Sedan går vi, Ragna och jag, upp för Drottninggatan, passerar Ture Sventons gamla kvarter och kommer fram till Wasaparken. Nu skiner solen tveklöst. Glada barn. Glassväder.
Vi lunchar på Rörstrandsgatan, Wasastans egna ”Ströget” och äter hälsotallrik till Norah Jonesaktig bakgrundsmusik. Vi pratar om ditten och datten, uppdaterar oss på varandras liv och har det allmänt trivsamt.
T-bana tillbaka och hon kliver av vid Centralen. När jag kommer upp ur Gamla Stans T-bana är jag en aning ofokuserad och går vilse. Det gör inget. Här finns lika lite branta stup, giftormar och taggbuskar som i Jättendal.
En man ser min förvirring, en sant empatisk person och han presenterar sig som Bill, pensionerad banktjänsteman. Medan han försäkrar att han nog ska visa mig rätta vägen berättar han att hans fru, djupt orättvist, påstår att felet på honom inte är att han är ”Senil Dement” utan ”Senil Dument”. Sicken retsam rackarkona.
Innan vi skiljs åt och skakar hand utanför min port delger han mig en av sina djupaste visdomar:
”Det ordnar sig aldrig.”
Jag behåller alltid mina DVD, även de dåliga. Ibland ser jag om en dålig och då har den plötsligt blivit ganska ok. Ljudböcker har jag inte börjat lyssna på än, trots mina kollegors frikostiga erbjudanden om gratis utlåning, men snart så…