Regnet hamrar mot fönsterblecken, takplåtarna slamrar och det är endast de mest fanatiska turisterna som guidas runt i gränderna. På avstånd uppjagade högtalarröster och i luften flapprande helikoptrar. Det händer mycket i Stockholm denna dag; Hillary Clinton gullar med regeringen och inte minst pågår Stockholm Maraton.
H går med mig upp till gymmet. Vi går dubbelvikta som fällknivar för att inte blåsa bort. Jag går in, pratar med Linda och ror med hårdrock dånande i öronmusslorna en timme medan H lubbar till Rålambshovsparken och åter. Vad ska man göra? Ligga hemma och dega är inget framgångsrecept.
När jag går tillbaka, hög som ett hus på kroppseget endorfin, är det ett satans väder på gångbron längs Riddarfjärden. Denna väg har jag gått alla årstider och i massor av väder men detta helvetiska kalla blås-regn tar priset. Blöt som en nydränkt katt. Paraplyet slits sönder.
I gången under T-banan blir jag stoppad av en röst.
”Det är Ingrid” säger en kvinna. Blöt och sönderblåst begriper jag inte vem det är.
”Det är jag, INGRID, DIN FÖRSTA FRU.”
”Ja ja, nu minns jag, visst har vi två barn ihop?”
”Precis!” säger hon och skrattar. Hon är på minisemester med dottern Mira i huvudstaden och vi står där och pratar en stund. Det är kul.
Handlar stek och koriander på Munkbrohallen och stapplar genom stormen mot hemmet, H, mjukisbyxor och en väntande middag. Ligger på sängen, halsar Zingo och kollar e-posten.
Inte illa för en skitdag.