Snöblandat regn, himlen på marken och fåglarna är tysta. Den här dagen kunde ha börjat bättre. Det är som det är, som Håkan Nesser brukar säga.
Det är i alla fall varmt i Nisses bil. Det är han som ska köra mig till Sundsvall. Däcken slafsar mot E4 och jag ber honom att slå över radion från SR Gävleborg till SR Västernorrland och TM:s morgonshow.
”Dagens Råvara” är Kassler och lyssnarna uppmanas att maila in sina bästa Kasslerrecept.
De tar Kasslern på största allvar, belyser Kasslerns position i universum från alla håll och budskapet står klart: Det är viktigt med Kassler.
Lars T talar med rösten tjock av sinnesrörelse om kokt Kassler, lättsaltat vatten i 20 minuter, Pepparrotssås och gröna Ärtor.
Mackan från helvetet måste, enligt min egen uppfattning, bestå av tunt skivad Kassler på sötfluffig Tékaka plus en Ananasring och en klick Legymsallad på toppen.
Nisse och jag fnittrar som lyckliga småpojkar. Det vi hör är inte radiohistoria men hela Kasslersekvensen tecknar en bild av själva livet. En stunds milt vansinne en annars rätt tjurig morgon.
Efter att ha spelat in några ljudbokstips tar jag tåget till Stockholm med TM och lilla Hjördis.
På kvällen talar vi om bekräftelsebehov. Alla, nästan, vill synas och H säger att Andy Warhol verkligen hade en poäng när han sa att alla människor borde få 15 minuter av berömmelse. Och det sa han innan både Facebook och Twitter.
Själv bloggar jag som en gammal uppmärksamhetstörstande tok.
Fy vad vi åt kassler förr, kunde det vara nyttigt:-). Något helt annat och lite bekräftelse är det också, ja mycket! Läser idag Aftonbladet ”svenska hjältar” berättelsen om Åke 92 år på Lidingö sjukhem som ringde dig efter mycket sjå med siffrorna och fick prata om sin situation och Gertrud 28 år lyssnade och de är kompisar nu:-). En strålande solskenshistoria ur verkliga livet!
”Själv bloggar jag som en gammal uppmärksamhetstörstande tok.”
Är det verkligen av uppmärksamhet? Är det inte mer av lusten att få berätta?
Leo!
Du har så rätt. Det där med bekräftelsebehov är nog mest koketteri.
Sanningen är den att jag har ett grundläggande behov av att sammanfatta, formulera; ja helt enkelt att Berätta. När jag var yngre och såg fungerade tecknandet på samma vis men nu gör jag samma sak med ord. Bloggen, har jag upptäckt, är ett toppenbra sätt att berätta och det är klart, appropå bekräftelsebehov,att jag vill bli läst. Ropa i mörkret har aldrig varit min grej.
Hej från
Täppas