”Du, vad är det en sådan där hopplös Zen-Buddhistisk gåta heter, en sådan där som Mästaren förvirrar sina elever med?” frågar jag Po när vi lämnar Steve Forbert-konserten på Södra Teatern, passerar över Slussen och vidare ned mot ett Gamla Stan som kokar av upphetsade röster och ölbröliga skratt. Det är lördag efter lön och alla är kung i baren.
”Du menar, typ; hur klappar man händerna med en hand?”
”Precis, och nu med gipsad hand, vet jag svaret; man klappar sig på underarmen”
Det blev mycket klappande under konserten och Stämningen var trivsam som på ett bra kafferep. Steve Forbert är USA:s Ola Magnell, även om hans låtar alla, alltså Forberts, är minst lika starka som Påta-låten.
Innan konserten äter vi en brakmiddag hemma hos oss. H har benat ur en Halaslaktad lammstek, fyllt den med rosmarin, vitlök, persilja och Sambal Oelek, knutit ihop, brynt i smör och stekt i järngryta. Bönsallad, klyftpotatis och vanlig sallad. Till efterrätt blir det varm Chokladfondant med vispgrädde.
Och en Topp-konsert!
Var också på den fantastiska konserten! Förresten inte bara jag utan även hustrun och mina 3 döttrar, samt en brorsdotter. Fick nog de flesta låtönskningar uppfyllda, men saknade ”Grand Central Station, March 18, 1977”, ”Wild As The Wind, ”The Trouble With Angels” och några till, men tiden hade inte räckt till då denne man har en ”skrälldus” med bra sånger på sitt samvete. Jag fick i alla fall efteråt skaka hand med en av mina mest upphöjda musikaliska förebilder! Hoppas nu att den kontakten gör att mitt eget gitarrspel kan nå en aning högre status! 🙂
Med vänlig hälsning/ Janne (Kerstin & Bernt Erikssons datainstruktör i Hudik)
PS! Kanske råkas vi den 22/7 på Paul Simon-konserten i Globen! DS!
Hej Jan! Ja, jag säger som Pastorn: Det var ett härligt möte/konsert! Hälsa B & K!
Hej från Täppas