H rapporterar att träden ute i Tensta är ljusgröna av späda musöron till löv. När Evelina och jag promenerar runt Djurgården och pausar längst ut vid det Estniska Monumentet har träden fortfarande nakna grenar. Saltsjön ligger på och kyler men när vi gått hela rundan, 8 km enligt hennes iPhone-app, är jag, trots den surmulna himlen och den bitande vinden, genomvarm.
Vi har inte setts på ungefär Tusen år och har mycket att prata om. Blå Porten serverar Quiche med Fetaost och rimmad Oxbringa, Jesus vad det är gott, och mellan tuggorna går vi igenom allt som hänt sedan sist, gemensamma kollegor på radion, Grevens senaste hyss och Jullans karriär inom Webb-design och entreprenörskap.
Evelina flyttar till Chicago om en vecka så vårt möte är både hej och hejdå.
Plötsligt står Susanne vid vårt bord. Tror först att det är en påflugen dam men det är ju för sjutton Susanne från gamla Gamla Stan-gänget.
Det var några år sedan hon och hennes man, Per Wolgers, drev min favoritkrog, ”Kryp In” på Prästgatan, och jag var praktiskt taget bofast vid ölkranen. Vi talar om vänner från förr och det slår mig att det är så många jag förlorat när jag plötsligt insåg att den enda riktigt gemensamma nämnaren i umgänget var Alkohol.
En fin men lite sorglig dag. 
