Flygturen med ”Norwegian”över kölen går som smort.Trots det billiga biljettpriset får man både sitta ned och ha ett säkerhetsbälte men en kopp kaffe kostar en förmögenhet.
Landar på ”Gardemoen” och Norrbaggarnas assistens funkar bra. Barn och funktionsnedsatta får bra hjälp på alla flygplatser.
Frågar snubben som möter mig, och som själv, tror jag, bor på en ö någonstans i Oslofjorden, varför det finns så gott om arbetslös Norsk ungdom medan Svenskar i samma ålder kommer till Norge och jobbar för fullt?
Han säger att om Norska unga inte direkt får jobb som Make-Up-artister, programledare i TV eller som webb-designers så får det vara. Då ligger de hellre hemma och fiser på hälarna. Så enkelt var det med det.
Felix möter vi Centralstationen. Luften är mild. Vi promenerar upp längs ”Karl Johan”och det är, trots att det är fredagkväll, väldigt lugnt. Fullproppad av Jo Nesbös böcker om Harry Hole i Oslo har jag fått för mig att det lika gärna kunde ha varit skottlossning i gatuhörnen. Men icke. Folk sitter ned och pratar. Det är inte alls lika fyllehöga vrål som i vilken svensk stad som helst vid denna tid på veckan och dygnet.
Felix beskriver var vi går och hur det ser ut.
Vi äter sen middag på en ”Pelikan”-liknande sylta. Det är pratigt men vänligt. Norska gubbar kommer fram och hejar. Förmodligen vill de bara uttrycka sin glädje över att även en blind kan vara ute på kvällen och få en bit mat. Vi äter ett slags Pannbiff gjord på Renkött men det där med Ren tror jag inte så mycket på. Det är i alla fall varmt och gott. Och dyrt. Norge håller stilen och vi somnar sött i Felix genombohemiska bostad, inte en rät vinkel, som Lamm.
Norge är inte som förr, då jag var liten och vi stuvade bilen full med mjölpåsar och margarinpaket. Det var så billigt att det nästan var gratis och varje resande fick föra över ett visst antal kilo varför vi ungar fick följa med. Små rumpor tog inte så stort utrymme men var likväl värda full ranson vetemjöl tillbaka över gränsen.
Roligast var att titta på alla gamla välskötta bilar. Norge var fattigt och hade man en gång köpt en bil så vårdade man den länge och ömt. Likadant var det i Danmark. Sådana där gamla bilar hade vi skrotat ut för länge sen, då på 1970-talet då jag var liten
Oj, det blev nästan en hel blogg här. Jag ber om ursäkt och önskar dig en go tur Täppas. 🙂