Det knackar ängsligt på dörren. Där står två unga personer och förledd av det slösande solskenet, ja rentav Majblommevädret, utgår jag från att det är dags att inhandla årets första plastblomma.
Men de säger, som om de stappligt läser från ett papper, att jag är välkommen till en fest för att fira Jesus.
Vill inte hamna i något teologiskt resonemang och säger bara vänligt: Tack, men nej tack för jag är inte intresserad.
De utstöter en befriad suck och lämnar mig skyndsamt. Så mycket för den Kristna kärleken.
En stund senare går jag runt byn och någonstans mellan bäcken och kyrkan kommer en vindpust som lyfter kepsen från mitt huvud och singlar iväg den åt ett okänt håll. Tusan också. Jag scannar av platsen, kanten mellan diket och vägen med käppen , men kammar noll.
Då stannar en bil och en gubbe kliver ur. Han plockar upp min huvudbonad och ger den till mig utan vidare krusiduller. Sedan, efter det att vi talat lite om vädret och jag tackat honom ordentligt, kliver han in i sin bil och rullar vidare.
Det kallar jag kärlek
Imorgon bitti, måndag, börjar jag med Ring P1 igen. Då får jag anledning att hålla i hatten men givetvis hoppas jag på mera kärlek.
Jag gick också runt så där en gång. Knackade dörr och erbjöd evligt liv. Jag föddes in i det men tog mig ur och vidare på egen hand.
Kärlek är att plocka upp någons keps. Så sant.