Lördag och aningen mindre vårkänsla i luften. Dricker kaffet inomhus och inte på trappen med nosen vänd mot landskapet.
I Hudiksvall, på den gamla Teatern, pågår under eftermiddagen ett minnesprogram över Anderz Harning. Det är cineasten, filmaren, Hälsingeambassadören och filmkritikern Jonas Sima som tillsammans med journalisten Gunilla Kindstrand ordnat tillställningen. Björn plockar upp mig i sin Volvo och vi rullar mot Hudiksvall. Inuti mig snurrar frågan om det verkligen lockar någon att sätta sig i en mörk teatersalong en ljus marslördag. Det visar sig vara fullt hus.
Många är berörda av Harning. Glada, stolta eller förbannade. Han var bygdens store son som skildrade sin hemska uppväxt i Stocka med Nazistiska föräldrar och som till slut utvecklade ett bullrigt hat mot allt vad byråkrater heter.
Vi kliver rätt in i en Film som Sima gjort om dagens Huvudperson. Karlen var verkligen motbjudande i sin fläskiga storvulenhet. Avled tidigt, bara några och 50 men så vägrade han också att sluta supa och proppa i sig mat.
”Nu ska jag gå och skita!” utropar Harning bombastiskt i filmens slutscen och naturligtvis går han på ett gammalt utedass, ett sådant som byråkrater skyr som pesten.
Jag mår illa av tanken på Harning med brallorna vid knäna. Kanske kan man se honom som en tidig och väldigt tidstypisk bråkmakare, men charmig, nej inte mycket.
Vi lämnar Teatern efter att ha skakat tass med Sima, HT:s chefredaktör och morsat på Prästen Wiklund och uppsöker ett allasiatiskt Thai/Vietnam/Mongol hak nere vid kajen. Det är buffé och vi lassarr in men så sitter där, vid ett bord lite längre bort, en Harning-wannabe. Lika högröstad och indiskret klafsar han sig in i Björns och mitt samtal samt lägger ut texten om sitt kvinnliga sällskaps, Maggan, bröstvårtor. Det är mycket prövande och småstadens unkenhet är på väg att golva oss.
Vi lämnar skyndsamt stället och Björn rattar oss åter till Jättendal där man kan andas både in och ut och vara människa.
Hej Täppas
Anderz Harning skall ses som han var en man som aldrig blev vuxen, en man som aldrig kom att lämna sin ensamhet och utsatthet. Ett barn som så oändligt längtade efter närhet och ömhet, ständigt och alltid så otrygg. Men slagfärdig och vass i sin kritik och analys av sin samtid. En viss heder tycker jag att han Anderz kan erkännas.
Hälsningar
fd läroverskeleven och harningvännen LB
Ja, han var en stökig jävel men skitbra på att dra sina skrönor om ditten och datten. Han satt då och då på min fars verkstad och orerade. Två stycken på ljugarbänken, då kan inget bli fel, ha ha.