Byvägen öppnar sig åter för mig när Björn och jag går runt byn. Förra gången jag lämnade bygden var det slokörad och med svansen mellan benen. Snö och smältande is gjorde att jag, som trodde att jag kunde den här vägen lika bra som de sånger mamma sjöng för mig när jag var liten och skulle sova, läste marken fel med käppen, gick vilse och blev deppig.
Nu öppnar Björn vägen för mig. Han är som en Ostronöppnarexpert när vi går genom de knepiga korsningar där jag förut var bortkommen. Han beskriver gropar och vägavsnitt där tunga Traktorer kört vägen otydlig. Känner mig som om jag återfått ett tappat språk.
Himlen är grå men skymtvis ler solen genom molntäcket. Det känns lätt att leva.
I ett dike ser Björn en fågel som det gått riktigt illa för. Naturen är obeveklig. Vi kontemplerar en stund över denna fågels olyckliga öde men mest är jag lycklig över att ha fått tillbaka min byväg.
Björn och jag