Slösande vårsol. +15 på Katarinahissens termometer.
Driver med Jullan på stan. Uträttar ärenden och hämtar fika hos Christer.
När vi går över Slussen mot World Class stöter Jullan ihop med en bekant. En tjej som smaskar på en Subway-macka. Själva slurpar vi på våran Take Away-Cappuccino. Moderna tider.
”Jag har just varit och gaddat (tatuerat) mig” berättar flickan glatt.
”Vart då på kroppen?”
”I nacken och det gjorde jävligt ont.”
”Vad tatuerade du för något?”
”En Fransk mening: ”Pensé de moi” Det betyder tänk på mig.”
Den nytatuerade flickan och Jullan pratar medan jag kontemplerar över tingens och tidens obegriplighet. En av farsans allra löjligaste historier kommer för mig:
Det var två flickor som talade om en kille. Den ene sa:
”Och tänk, han har namnet Adam tatuerat på snoppen.”
Den andra flickan, som menade sig stå killen mycket närmare, invände:
”Nej, det står Amsterdam.”
Men den historien drar jag inte för Jullan och hennes kompis. Då kunde jag förefalla gubbsjuk och det vore ett öde värre än döden.
En stund senare svettas jag under Peter Ottossons ledning. Han är inte heller, trots att han är så ung, gaddad.
