Kommer lufsande på gångbron längs Riddarfjärden. Det är grått, himlen ligger på marken men det är som det är. Verkligheten, typ. En Kvinna stannar:
”Jo hörru, vet ju att du brukar gå här men jag vill att du ska veta att det är ett gäng med ungdomar borta vid Helikopterplattan (den jag måste passera för att komma hem) och de bråkar och står i. Läder, Nitar och tufsigt hår. De har nog druckit lite. Bara så du vet.”
Jag tackar för informationen. Den fyller mig med bävan och när jag närmar mig hör jag det typiska vrålandet från korkade huliganer. De har lämnat sina hjärnor där de nu kommer ifrån och ”Druckit lite”, jo tack, de är packade som sillar. Våta andedräkter. Grymtande fragment av hejarramsor. Plötsliga tjut och händer som rycker i Kavajen. Käppar mig försiktigt genom tumultet som en skitnödig balettdansör och pulsen går som en stånghammare. Torr i halsen. Mindfulness: Att vara Mindful genom denna vettlösa skock är en ytterst prövande utmaning.
Vem behöver åka på en äventyrsresa till främmande land och betala en massa pengar för att bestiga krångliga Berg, gå genom Ormstinna Djungler eller fotvandra under brännande sol i en ändlös öken när man blind kan försöka ta sig genom ett gäng skitfulla Huliganer?
Kommer blek hem och lägger mig under dubbla Fårskinn.
Huvvaligen, fy vilka farliga vägar du tar! Skönt det gick bra! (Och alldeles gratis var det, skräcken, ja allt:-). Förstår inte riktigt reklamen för Stockholm att det är så tryggt här.