När gårdsplanen är såphal har den otursdrabbade inga broddar? Frågan överskuggar allting. Just nu struntar jag i det där grumliga vapentillverkningssmusslet med Saudiarabien. Det är broddarna jag vill ha.
Trippar försiktigt ut till byvägen. Den är fläckvis sandad. Hittar inte soptunnorna. Is och snöfläckar gör marken svåravläst och jag irrar. Då stannar en bil. I den sitter Jörgen.
”Letar du soptunnorna?” Det är just detta som gör att jag älskar bylivet. Här skulle inte folk gå förbi om någon låg på marken. (Som ett experiment på Drottninggatan i Stockholm visade. Folk skyndade förbi och sket högaktningsfullt i den nödställde.)
Det betyder inte att alla på landet är Änglar. Långt ifrån men intresset för det lilla gör att folk bryr sig.
Kommer ned på Mellanfjärdsvägen. En bil stannar till. Det är Nisse, Jordgubbs-Svens brorsa. Han har varit nere vid sjön och kollat läget. Jag får veta allt om isens beskaffenhet. 60 cm tjock men knappast någon kärnis alls. Borren går lätt ned i den mjuka isen.
Detta, till skillnad från Försvarsministerns krumbuktande, är information som jag verkligen tar till mig.
Efter promenaden kommer Björn och plockar upp mig. Jag älskar att sitta i hans Volvo och småprata om högt och lågt. Vi kan växla kring frågor om det manliga varats obotliga ensamhet, priset på Västerbottenost och om hur man handskas med ett otympligt manus. Vi åker till Bergsjö för att handla.
Senare på eftermiddagen tittar Bernt & Kerstin in. De sitter i kökssoffan och jag i fåtöljen. Jag beklagar att jag inte har något fett skvaller från byn men jag har varit borta så mycket. Vi äter frukt.
Lagar middag inför H:s och Grevens ankomst. Tänker berätta allt jag fått höra om isen nere på sjön för dem men Greven har glömt sin dator på tåget och Den Vilda Jakten på Datorn utbryter.
Isen ligger ändå där den ligger.