MORGONBLUES

Greve Hamilton och jag står utanför porten nere i gränden och mediterar. En blyg sol letar sig ned mellan husen och värmer ytterst försiktigt. This moment is a Perfect Teacher. Inget särskilt händer. Puffar på pipan.

Några Tyskar marscherar förbi. De talar högt och har rejäla kängor. Det smäller i gatstenarna och om inte Öst och Väst förenat sig under 2:a Världskriget och satt stopp för Hitler hade dessa Tyskar idag kunnat bära full uniform. De hade gjort Halt! Och krävt att få se mina papper. På ort och ställe hade de velat utröna om jag var Jude eller bara en samhällsparasit så där i största allmänhet. Jag skulle ha blivit torr i munnen, fått hjärtklappning, tänkt att min sista stund var kommen och stammande förklarat att jag glömt papperen uppe i lägenheten. Skulle de skjuta mig på fläcken eller ta mig med till någon hemsk källare?

Dessa Tyskar passerar bara fredligt. De stannar inte, vilket annars ibland händer. Turister tycker stundom att det är trevligt att plåta en gammal inföding som njuter sin pipa i en pittoresk miljö.

En mamma går förbi med ett barn. Först låter hon som en hurtig turistguide men sedan förstår jag att det bara handlar om just en käck mamma. När de passerar mig ber hon barnet beskyddande myndigt att skynda på. Vad tror hon? Att jag är en förklädd Varulv som allvarligt överväger att bita hennes barn i halsen och dricka upp dess blod som vore ungen en ”Festis”.

Tänker på dödsannonser, och i en stod det att personen strukit med efter en tids svår sjukdom. Ibland är formuleringen ”Hastigt avlidit” och då förstår man att personen knappast fått en Meteorit i huvudet utan drabbats av plötslig stroke eller hjärtinfarkt. Men vad menar de när det står att personen gått bort efter en tids svår sjukdom? Ruggiga bilder passerar och kanske är det meningen eller också är det ett skuldbeläggande till de som inte kom och hälsade på.

Vad det skulle stå i annonsen om jag tömt det förbipasserande barnet på blod är inte ens jag så morbid att jag orkar fantisera över.

Hoppar till nästa tanke: På Stockholms Auktionsverk utbjuds nu en snidad väggklocka, 26 centimeter hög, signerad i Jokkmokk 1979 av sin tillverkare vilken är jag. Konstigt. Jag var en jävel på att göra klockor på den tiden.

Minns precis när jag gjorde den och det var då. Nu är nu men jag kan inte låta bli att undra vad de får för klockan.

Pipan har slocknat och jag går upp för att bädda, diska efter frukosten och göra i ordning min inspelningsutrustning. Jullan kommer snart då hon lovat att följa mig när jag ger mig ut i stadens tunnelbanesystem för att banda samtal. Fånga tidsandan i stereo.